Yrkeskvinnan backar lite

Det här skrev jag för nästan två veckor sen. Och jag vill ju inte förunna alla två som läser här detta.
So here it goes.

080330


Jag lyssnar på Sofia Karlsson. Jag vet inte varför jag utsätter mig för det nu igen, eftersom det nästan alltid slutar med att jag sitter och grinar.


Frukostrast på en liten syfabrik på landet.


Det blir inte mycket vackrare än så.


...själv är jag här och nån annanstans / i nuet och fantasin...



Och när jag nu börjat med att bekänna vad jag lipar åt kan jag lika gärna fortsätta.


Fjärde spåret på samma skiva. Egentligen antagligen jättebanalt och man kan skratta hur mycket man vill. Men jag kan inte. Ända sen jag hörde den första gången, och jag var inte särskilt gammal, en liten räka på 7-8 år har jag stelnat och blivit kall när jag hör Flickan och kråkan...


För hon vet det är sant det som pappa har sagt / att finns det liv är det aldrig för sent


-


För mitt hopp är en skadskjuten kråka och jag är ett springande barn

Som tror det finns nån som kan hjälpa mej än

Som tror det finns nån som har svar

Och jag springer med bultande hjärta

Jag springer på taniga ben

Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet

Att det redan är alldeles för sent



Jaha. Som ett brev på posten. Sitter jag här och snörvlar. Typiskt. Blödig som få. Fast jag står för det.


Och varför det. Ja, varför? Kanske för att jag liksom minns att det var så. I ett före för länge sen. För länge sen när allt var utan fast mark. När allt var möjligt elände.


Men eftersom det inte är så längre - varför knyter sig halsen och ögonen bara rinner? För att jag är en blödig fjant-tant? Jag tror inte det. Jag tror det berör mig så mycket för att jag minns. Hur det var. Och hur det inte är. Det är inte alls för sent. Men blotta tanken, när den formuleras så där...hjärteknipande eller nåt - det smärtar mig då jag minns och hela mitt väsen minns - så där är det. För så många. För mig. Fast ändå inte.


Jaha. Spår åtta. Briggen Blue Bird av Hull. Herre Gud. Förutom att det är så otroligt dramatiskt och fantastiskt berättat... så är det ju så fruktanstvärt sorgligt.


...Var är pojken kapten? För vår Frälsares skull!

Det blev dödstyst bland männen i vrån.


(Och så är det tyst resten av versen...genialiskt.)

..spara modern, kapten, denna kväll. Nämn ej namnet på briggen som har gått i kvav...


Karl stod surrad och glömdes ombord...


Och nu ser jag inget igen för jag tjuter så.


Jag vill bara understryka att historien tydligen är sann med den lilla skillnaden att i verkligheten så klarade han sig. Vilket var bra att kunna säga till min dotter när hon, likt mor, satt och snörvlade...

Inte för att det hjälpte så mycket men ändå.


Det är ju ingen svår liknelse egentligen. Sonen som offrar sig för att rädda alla de andra. Och hans far som går ut och räddar dem, han också. (Haha, och i verkligheten klarar han sig, det stämmer liksom för väl.)



Nä, nu får det vara nog för ikväll. Jag har nu hunnit förkovra mig lite i Lars Forsell och hans tolkning av Le Deserteur (det är verkligen ingen översättning, insåg jag snabbt när jag hittade originaltexten samt först en engelsk översättning och sen en andra version, också av Lars Forsell som tydligen Cornelis Vreeswijk sjungit in). Jahaja. Så vet man det. Men jag orkade bara läsa in mig lite lite grann på han Boris Vian. Han som skrev Le Deserteur, dårå.


Och så står det ett kalljäst bröd i kylskåpet...och kalljäser förstås. Man slänger in det i kall ugn imorgon bitti och vips har man fint färskt bröd efter en halvtimme. Ja, det hjälper förstås om man också sätter ugnen på 200 grader, men den ska som sagt vara kall först.


Vad ska vi ha till middag?  


Kommentarer
Postat av: Mona

Det där brödet lät lite magiskt. Hokus Pokus-bröd vill jag också pyssla med.

Sånna där böl-visor är jag också svag för. jag ahr ebstämt att det är coolt att vara det. Urballt, helt enkelt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0