Yrkeskvinnan och hennes förbaskade migrän
...eller, det är nog inte migrän på riktigt. Jag vara vaknade med mördarhuvudvärken FROM HELL och insåg att min arbetsplats fick klara sig utan mig idag.
Jag har drogat mig, fått nackmassage (dessa två saker hjälpte föga) och till sist när alla gått hemifrån tog jag ett varmt bad, i mitt nya vackra badrum. Det hjälpt lite grann. NU har jag tagit mer piller. Och nu ska jag nog sova lite middag.
Jag satt inne hos min granne igår. VI skulle bara ta en pytteliten sängfösare, och det gjorde vi också (honestly, det var en pytteliten, fantastiskt god whisky). Sen började vi prata om våra respektive döttrar och mödrar vilket alltid är lika intressant och spännande...(hur mycket vågar man skriva om detta, både min mor och mina döttrar är läskunniga...hm...) Anyhoo, vi konstaterade att det är för jävla svårt antingen det nu är att man riskerar att knyta dem för hårt till sig, eller att hålla dem för långt ifrån sig. Och så kom meningen "min knäppa mamma" upp med jämna mellan rum - vi sa så båda två. För att därefter säga nåt om att vi trots allt tycker att de gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar.
Sen var vi tvugna att avhandla vissa humoristiska grejjer också. Min granne älskar t ex morognsoffan, medan jag tenderar att bitvis bli lite nervös. Fnissig och nervös. VI kom fram till att vi älskar Johan Glans...(ok, JAG älskar Johan Glans, min granne tycker "bara" att han är väldigt bra.) Min granne blev ursinnig när jag tog upp filmen Funny Games, mest för att höra om det var nåt hon kunde tänka sig att se. Nej! Hennes reaktion var en av norrländskt just URSINNE. "Jag blir FÖRBANNAD!" utropade hon. Hon (och även jag ska tilläggas) vill helst slippa spekualtivt våld även om det sker med tysk/amerikanska finkulturella förtecken och egentligen ska få oss att ifrågasätta underhållningsvåld och dessutom bryter de den fjärde väggen, halledudane då. Min inre amatörmässige cineast kände att hon funnit en själsfrände.
Allt detta tog sina modiga två timmar. Då var det dags att gå de total 7 metrarna hem. Då visar det sig att
1. Mannen har låst ytterdörren och jag har ingen nyckel.
2. Det har blivit lite kallt.
3. Han har dessutom somnat. Han hör nämligen ingenting när jag vräker iväg småsten, jordkockor och klänypor mot sovrumsfönstret på baksidan av huset...
Det slutar med att jag ringer på hos grannen igen, som guskelov inte har gått och lagt sig. Jag får extranyckeln - jag behöver alltså inte ens ringa och väcka min man. Jag stampar tjurigt hem och väcker resolut den (stackars?) sovande mannen och talar om hur många saker jag kastat som han inte hört. Sabla karl. Han var lite skamsen men mest nyvaken. Sen somnade han om.
Vad mer?
Nä, det får nog räcka nu. Var inte detta imponerande att haspla ur sig trots nåt som nästan är migrän?
Det är så mycket att göra. Som nu till exempel. Jag måste gå och sova middag. Huuuu, så ansträngande.
