yrkeskvinnan

Ja, nu är alltså frågan; hur mycket ska man skriva egentligen? Det är inte helt svart längre. Det är inte ens bara gråblask. Däremot är det lite stirresurr. Men men.

Jag har bokat en begravning idag. Det var en smått märklig upplevelse. Synnerligen mundane, nästan banal - samtidigt som det handlar om en dam som inte har några anhöriga. Alls. Inte en nån god vän. Hjärtskärande. Begravnignen lär bli prästen, jag och en undertaker. Jösses.

Killen frågade efter utflykten till kyrkogården härom helgen: "Pappa, har de kalkerat din farmor?" (Uttalat farrrrrmorrrr, vi har lärt oss rulla på rrrr-en som tusan). Kalkerat? Han menade förstås KREMERAT. Hihi. Vi hade nämligen pratat om det här m kremering. Han funderade över de thär med hur mycket man behövde gräva och så när man ska begrava någon. Jag förklarade det här med kremering och urnor och sånt. Han var inte helt imponerad och sa att han INTE vill bli uppeldad. "Det behöver du inte", sa jag. "Du kan skriva en lapp om att du inte vill det." Han tittade på mig som om jag var omåttligt korkad. "Det kan jag väl inte om jag är DÖD, heller!" Vilket ju var helt sant.
Diva ville inte heller bli uppeldad, medan Humlan sa att det kvittar. Jag sa att de fick bestämma om de ville elda upp mig eller inte. Sen var det nog dags att lämna ämnet - man kanske inte ska prata om döden precis hur länge som helst med små känsliga barn.

Ok. Here it goes. Det är bättre helt enkelt för att jag har fått hjälp av sjukvården. Tack sjukvården. Efter att första ha uppsökt vård för en mycket ond arm och där börjat tjuta som en kran (jag skrämde den stackars arabiske läkaren som trodde att han hade vridit av mig armen, minst). När han förstod hur det var fatt sa han att armen var det ingen fara med - gå och prata m doktor om det här sinnestillståndet. Han var så snäll att jag höll på att dö. Sen hade husläkaren inte tid med mig. Förrän om två veckor. Det fixade inte jag. Jag fick annan tid hos en parant dam med skumt efternamn. Eller, jag visste ju inte att hon var parant förrän jag var där. Men jag hade rätt. Mycket parant, ed en klart tjusig touch. Jag blir nervös av tjusiga människor. Jag höll på att börja böla redan i väntrummet. Sen snörvlade vi loss. Jag satt helt beredd att rusa därifrån vid minsta tecken på - ja vad? Förakt kanske? Brukar läkare förakta sina patienter? Ibland kanske... Jag har i o f s bara träffa en två tre stycken såna genom åren. En JÄTTEDUM en som... oj, jag får berätta denna story en annan gång. Min dott och jag (Divan) ska SKAPA. Vi är med i en redaktionsgrupp och ska skriva nåt piffigt om helgon och så. Heja oss. 

Hurra för en tjusiga snälla doktorn. Hurra för alla snälla som sa "gå till doktorn". Hurra för att människor ofta är snälla. Och gråt och sorg över ondska och ond bråd död... Tänk om det hade räkt med att någon var lite extra snäll mot honom, den senaste skolmördaren. Eller är jag bara naiv? Lite kanske.