Yrkeskvinnan och post-apokalypsen

För ungefär 23 år sen bodde jag i Amerika. I Madison, Wisonsin. Jag gick i middleschool, motsvarande åttan. Nånstans halvväs in i läsåret lyckades jag tjata mig till att få ingå i Mr LaPoints advanced reading class. Vad nu det skulle vara bra för. Hybris och överambition från min sida, men det må vara hänt.
Man läste böcker värda ett antal poäng, skrev korta sammanfattningar (obs! inga sprättiga recensioner här inte) och så fick man sitt betyg beroende på hur många poäng man lyckades läsa ihop.
Jag läste en massa böcker. Bland annat en roman, "Earth Abides" av George R Stewart. Den finns inte översatt till svenska men om den gjorde det skulle den heta ungefär "Jorden består". Det är för övrigt ett citat ur Predikaren 1:4: "Släkte går och släkte kommer och jorden står evinnerligen kvar."

Earth Abides

Någon gång tidigt i somras hittade jag samma roman hemma hos min bror. "Den där är jättebra", sa brorsan. Han vurmar så smått för apokalytiska och post-apokalyptiska filmer och böcker. "Jag vet", sa jag malligt, "den läste jag när jag var 14..." Sen frågade jag om jag fick låna den, men nån slags halv ambition att läsa om den. Lite oklart varför. Jag minns att den var trögläst, då när jag gick i åttan och kämpade och kämpade i Mr LaPoints advanced reading. Att jag slet hund för att överhuvudtaget bli klar. Att jag sista dagen, då vi skulle lämna in alla våra sammanfattningar, då satt jag med säkert 30 sidor kvar och kämpade på skolbussen för att hinna läsa klart. (Sammanfattningen hade jag nog hunnit få ihop på nåt sätt ändå tror jag, men det var viktigt för mig att verkligen ha läst den.) Jag läste de sista sidorn gående in till lektionssalen. Men jag blev klar. Mitt betyg? A+. Det högsta möjliga. 

Hur som helst. Jag började läsa om den för några dagar sen. Jag håller faktiskt på och läser om Earth Abides. Och jag slås av att det är en fantastisk roman. En STOR roman. 

Huvudpersonen är Isherwood Williams som överlever den stora katastrofen. Mänskligheten utplånas till 99,5% av ett snabbspritt dödligt virus. De få som överlever söker sig sakteliga till varandra, ja, om de inte super ihjäl sig eller begår självmord. Sakta börjar mänskligheten så att säga om på nytt. 

Fast egentligen är det inte Ish som är huvudperson. Inte heller den kloka Em, som han träffar och "gifter sig" med, som föder honom barn och som han kalla "nationernas moder". Inte heller hans hund, den trogna Princess, som finns med i alla fall halva romanen, innan hon dör av hög ålder. 

Det är på ett jorden själv som är huvudperson och man får följa vad som händer "henne" när människan inte längre finns där och tuktar och kontrollerar, odlar och formar. Ish reser över hela Amerika, från Kalifornien till New York och tillbaka, och ser på denna resa hur landet förändras med människan borta ur bilden. Hur förfallet drar fram men också hur ekologin förändras, vissa djurarter klarar sig inte utan människan, andra anpassar sig till de nya förhållande och överlever. 
Jag är bara halvvägs igenom, och min bror säger att den segar till sig mot slutet. Vi får se om jag håller med eller ej. 

Det jag slås av är hur lite jag kan ha förstått av denna roman när jag läste den första gången. Så många referenser som måste gått rakt över mitt huvud, så många nyanser som jag inte kunde ta till mig. Var det alltså dumt att läsa den i åttan? Absolut inte. Om jag inte hade läst den då hade jag aldrig upptäckt den i min brors bokhylla och hade antagligen aldrig bestämt mig för att läsa den över huvudtaget. 

På tåget hem idag började fnissa högt för mig själv. I den nya tideräkningen som Ish inför får åren ett nummer (de börjar med 1 förstås) och ett namn. Lejonens år. Det dåliga året. Och så år nummer åtta, "The Year We Went to Church". Den lilla gruppen - "stammen" - människor som nu lever tillsammans, kommer från mycket disparata kyrkliga bakgrunder. Ingen är jättetroende men någon säger att de kanske skulle återuppta det här lite, "för barnens skulle". Det vara ett tag, sen lägger de ner. När författaren går igenom deras olika kyrkliga tillhörighet nämns två av kvinnorna som katoliker. De korsar sig lite då och då, säger en "hell dig Maria", men har ju svårt att hitta en biktfar eller gå i mässan. 

"As Ish reflected, the Catholic Church had considered almost all possibilities, but apparently never the one of getting reorganized after Apostolic Succession was broken and only two women remained."


Som sagt, oerhört roligt.
Kan det vara en subtil förespråkan för kvinnliga präster, månne? 

Jag blir barnsligt lycklig av att bli gripen av nånting på det här sättet. Att känna att något som någon skrev för över 60 år sen (100 år, 1000 år, 5000 år - samma sak gäller), att det har relevans för mig. Att det får mig att tänka, reflektera, tycka, känna. 

Det händer något med människan när hon läser. Och människan ska inte enbart leva av bröd. 

"Earth Abides". Läs den.

Kommentarer
Postat av: term paper

I have heard much about this writer. I think it is worth of reading it!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0