Yrkesvinnan blickar bakåt
Det är min bröllopsdag idag. SÅ - nu har jag sagt det och liksom fått det lite ur världen. NU kan vi prata om annat. (Nja, eller vänta, jag måste ju bara få berätta att jag ska bli kidnappad och bortförd på något för mig okänt trevligt tillsammans med min husband of 16 years. Yay! Jag är lite stillsamt uppspelt över detta.)
Nå. Tillbaka till ordningen.
Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:
PAPPAS BLOGG
Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.
Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.
Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.
Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)
Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.
Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.
Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.
Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.
Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.
Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?
Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.
************
Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.
Nå. Tillbaka till ordningen.
Min far bloggar. Det hedrar honom. Han skriver här:
PAPPAS BLOGG
Nu senast har han skrivet om begreppen "exil" och "landsförvisning" och allt däremellan. Och idag, 19e augusti 2011 är det 20 år sen han satt i en rysk/sovjetisk...oklart...frukostmatsal i Moskva och fick veta att Gorbatjov var avsett. Av sin egen regering. Och snart började stridsvagnarna rulla.
Min äldsta bror sa lakoniskt, så där som jag misstänker att bara ryssar kan, att "nu smäller det, nu är det kört". As in tredje världskriget, typ.
Den 19 augusti 1991 hade jag ännu inte fyllt 18 år. Det var valår och jag fick inte rösta, eftersom jag lyckades fylla år tre veckor efter valdagen. Jag hade ännu inte träffat den man som jag skulle gifta mig med 4 år senare, just på den 19 augusti.
Jag minns långt i från alla detaljer. Jag hade varit i Grekland, på Korfu närmare bestämt, med dåvarande pojkvän. (Vette tusan om jag skulle släppa iväg omyndig dotter på charter med vare sig väninnor eller pojkvänner, men det får stå för mig.) Hur som helst, väl hemma hade mamma, som jag bodde hos, rest till - Moskva. I jobbet. Pappa? Även han i Moskva. (Se hans blogg.)
Jag är lite dramtiskt lagd, det ska erkännas. Men jag fick verkligen lite frossa när jag halvt om halvt insåg att båda mina föräldrar befann sig i Moskva. När det nu rullade stridsvagnar och där min äldsta bror hävdade - oklart om han var allvarlig - att tredje världskriget skulle bryta ut. Det enda jag kunde tänka på var: tänk om jag blir föräldralös! Eller nja. Kanske inte riktigt. Jo lite.
Hur som helst. Jag satt många timmar och försökte ringa till Moskva och mor och far - lönlöst. Var min styvmor var minns jag inte.
Med facit i hand - asch, det där gick väl bra? Mina föräldrar kom hem, lite uppskakade men utan vare sig men eller utan sin packning. Yeltsin klättrade upp på nån stridsvagn och talade till massorna, man la ner Sovjetunionen och snart var Östersjön ett fritt hav. Min pappa brukar få darr på rösten när han talar om sånt här, och med åren har jag börjat förstå honom. Jag misstänker att han antagligen tog lite illa upp över att jag inte kunde ta till mig allt det historiska märkvärdiga som hände. Att jag inte var mer tagen och insåg hur märkvärdigt det var.
Jag beklagar. Jag var inte ens 18 år fyllda. Jag hade fullt upp med mina tonår, hormoner och kärleksbekymmer ... samt att oroa mig över förlupna föräldra på andra sidan Östersjön.
Det är klart att det inte var något asch. Folk fick sätta livet till, om än väldigt få i förhållande till vad man kanske skulle ha väntat sig. Idag kan vi resa fritt i Baltikum, jag har kunnat promenera runt i Riga och Vilnius med mina barn. Det är klart att det är stort.
Det verkar som historien blir mer levande lite på håll?
Hur som helst. Pappa var med. Det blir nåt att berätta för barnbarnen, om jag får några.
************
Tillägg: Min syster har upplyst mig om att den tredje av mina föräldrar (alltså hennes mor), den styvmor som jag här ovan hävdade att jag inte hade koll på - hon var också i Moskva. Borde jag ha kunnat räkna ut.
Vi hade alltså alla kunnat bli föräldralösa, kändes det som. Men de kom hem, allihop.
Kommentarer
Postat av: Julia
Mamma var också där, är jag ganska säker på, för vi var med barnvakt och mamma har sen berättat att hon och A började planera för hur mamma eventuellt skulle kunna få med sig A:s dotter ut ur landet.
Postat av: Rosengeranium (Röd vilde)
På sätt och vis praktiskt; alla på samma katastrofala ställe. Jag är övertygad om att man aldrig riktigt förstår det stora i världshändelser; det är ju först några år efteråt som man vet om det blivit annorlunda. Vem vet egentligen om det kommer att bli nytt styre i Egypten, Libyen och andra länder i den Arabiska våren? Och vem vet om Obama kommer att gå till historien som en president som lyckades införa sjukvårdsförsäkring i USA, eller som en liten fjärt som försökte men fick allt nedrivet så fort han lämnat ämbetet? Facit kräver liksom tjugo års historia på händelsen.
Trackback
