yrkeskvinnan

Vi hade trista samtal med våra döttrar om en förstörd kamera igår. En grön en som Humlan fick i födelsedagspresent men som man som syskongrupp försummat och lämnat med linsen ute och utan födral lite överallt på golv, i trappor etc etc. Nu är kameran bortom räddning och ingen kommer få nån ny kamera på mycket länge. Bland barnen alltså.
Det surades en hel del över det. Men, så är det. Materialismen måste hållas stången. Lite grann i alla fall. Och man måste lära sig att ta hand om sina grejer även om det bara är just grejer.

Sen har vi lite kollektiv resfeber också. Vi ska åka på littauiskt bondbröllop (i Litauen av förklarliga skäl) och det ska bli spännande. Men resfeber får man likväl. Hunden ska utstationeras på kenneln och få umgås med sin mamma. Jag kommer längta efter hunden. Tror jag.

Till råga på allt jobbar jag. Igår och idag. Och det är tråkigt och svettigt eftersom det är sjukt kvavt på mitt rum.
Nu går jag och öppnar ett fönster.

Jaha, nu tappade man koncepten på den punkten också.

Jag gillar inte julen och varför man nu ska börja fundera på den mitt i sommaren - ja, det kan man ju fundera över hur smart det är men så blev det. Jag vill inte fira jul hemma. Jag vill resa bort. Och nu efterlyser jag smarta förslag hur man firar jul borta utan att behöva göra av med 60 000kr som man inte har.
Tips, någon?

Man kanske skulle våldgästa far och bonusmor i england? Blir de glada om man brakar in 6 man starkt över jul? Men - får man ta taxen med till england?? Tveksamt va?

Det är svårt med jul. Man kanske skulle tälta? Fjällvandra?
Hm...

Min spleen börjar ge med sig lite grann.
Igår kväll var det följande ruljans i Flugsvampen:

Spretigt middagsätande efter att pojkarna dundrat in och ut ur huset med orden "vi ska till Harald  nu" och sen tre timmar senare "ni går vi till Malte". Vi halv åtta beordrades de hem och fick tortellini. Flickorna var i stan och kör-repade. De fick gröt och tortellinirester när de kom hem. Själv tycker jag middag är lite överreklamerat ibland så jag ville först in ha nån. Då tvingade maken mig att peta i mig en avocado med keso. Det var gott.
Pojkarna jagades i säng och sen skulle vi se Sphere. Det var en jäkla skitfilm och nu är jag sur. Min bror hade sagt att det var en jäkla skitfilm och jag hade väl trott lite grann på honom men sen läste jag några recensioner som lät påskina att det var en ok film. Det var det inte. Det var en skitfilm och döttrarna, maken och jag surade rätt kollektivt över detta sen.

Livet är för kort för att se dålig film och dricka för billigt vin. Så är det bara.

I alla fall. Sen fastnade jag framför en hemsk dokumentär om ett barn som försvann och antagligen mördades 1976. Så vansinnigt hemskt. Och jag kunde för mitt liv inte sluta titta. Och jag kan för mitt liv inte överhuvudtaget tänka mig in i hur det skulle vara. Att ens barn försvinner. Jag vill inte ens försöka.

Jag hade sen lite ångest över senaste blogginlägget också. Att jag är hård mot mina föräldrar. Men maken sa att det var inte så farligt, och med tanke på att han typ är världens snällaste och dessutom ännu mer konfliktobenägen än vad jag är så litar jag på det.

Jag har läst min systers blogg också. Och hennes kommentar till ett annat inlägg. Om det här aldrig sinande ämnet - barn eller inte barn.
Och jag kan inte låta bli att fundera igen.
Alltså; jag har ju de här fyra ungarna. Och det är pestigt från och till. Men jag har alltid - ALLTID - velat ha barn. Och ganska många. Långt innan jag gick å sta och blev relischös. Det blir lite ironiskt när jag inser att det bland annat har att göra med att jag fick halvsyskon när jag var nio och elva. Min styvmor frågade försynt om jag ville hjälpa till eller titta på lite bebissaker inför att min syster skulle födas och jag svarade avmätt: "Jag är inte så intresserad av spädbarn." (Nio bast, lillgammal och fjantig...)
Hade jag fel eller hade jag fel? Jag avgudade bebisen från dag ett. (Bebisen som idag är knappa 27 år och reporter och bloggar och jag vet inte allt...henne har jag kånkat runt på och tyckt att hennes lilla person klädd i rosa frotté var det mest sagolika som fanns.) Jag brukade lägga henne mitt i förläldrarnas säng och sen trycka runt omkring henne så att hon studsade lite lagom upp och ner tills hon tjöt av skratt. Jag bytte blöjor. Jag bar runt. Jag nattade. Sen kan man ju ha synpunkter på att jag gjorde det där istället för att umgås med min far som det varannan-helgs-skilsmässobarn jag var...
Sen blev hon en rätt pest 2-3-4-åring som sig bör men det är ju normalt har jag insett när jag fick egna ungar.
Jag hade hand om andras barn också. Jag barnflickade mig genom mina studier för att inte behöva ta så mycket lån alls. Fem ungar in alles, i två familjer. Jättejobbigt, men också härligt. Jag minns en gång när jag var på väg från en av familjerna och i mitt stilla sinne tänkte att tänk om jag får vara med på hennes student, hon lilla P. 13 år senare var jag det. Men herr Minst i släptåg i vagn. Helt fantastiskt.

Så visst, jag har alltid "gillat" barn. Men framför allt har barn varit något naturligt. Något självklart. Och även om jag vet att det är en lyx förunnad både mig och de människor som inte vill ha barn alls att resonera på det sättet vi gör eftersom vi lever i ett i-land med sjukvård som hjälper oss med både det ena och det andra - så gör det mig så beklämd, resoneradet kring huruvida man ska ha barn eller inte. Inte för att jag inte tror att det är bra att resonera - I am the queen of att resonera. Inte heller för att jag tror att det är mer "naturligt" att vilja ha ungar. Jag bara önskar att det inte behövde vara så förtvivlat komplicerat. Att det kunde få vara lite mer enkelt. Det ÄR något djupt mänskligt att ta ansvar och ta hand om. Antingen man nu känner för det eller inte. Och visst; ansvaret skrämmer. Men kom igen - vad är det som gör de känsorna av rädsla värre nu än vad de var för 50 eller 250 år sen?
Min systers bloggkamrat skriver om sin rädsla för att inte vilja vilja. Och det var bland det mer insiktfulla jag har hört på länge.
Likväl sitter jag här och är beklämd. Både för att jag såg Children of Men nyligen och för att det smärtar mig att barn = nya människor ska förminskas till val. Till något man filosoferar så djupt över huruvida man "vill ha" eller känner för att skaffa.
Men jag vill verkligen förstå. Varför man är så rädd för att förlora kontrollen över sin kropp. För ansvar. För livet självt. Och nej, jag varken tror eller tycker att barn är meningen med livet, men vi har alla varit små. Vi har alla kommit nånstans ifrån. Och vad det gäller kontrollen - vi kan ju inte kontrollera våra arvsanlag eller om vi får cancer heller...hm, det där lät ju inget vidare, jämföra graviditet med cancer, eller vice versa. Men men.

Det här kan man ju harva kring med hur länge som helst. Så jag får väl försöka avsluta på nåt sätt... Det är ju lite orättvist, att jag som har barn både kan och kanske t o m har rätt att ifrågasätta deras val, de som inte vill ha barn, medan för dem att ifrågasätta mitt val - det går liksom inte. Det är ju att ifrågasätta fyra människors existens rakt upp och ner. Visst kan vissa föräldrar ifrågasättas, om barnen vansköts osv, men BARNEN själva kan man ju inte ifrågasätta...eller kan man det? När någon inte vill ha barn - vad är det man ifrågasätter? Deras generositet? Deras kvinlighet eller manlighet? Deras mänsklighet? Jag funderar vidare.

Det är ju som förgjort. Man är ledig - och spleen inträder. Per omgående.

Jag är trött och anti. Jag har ingen inspiration eller ork till nånting. Känns det som. Är jag inte arg på barnen är jag irriterad på mig själv.

Dessutom är sommaren för kort. Och även om inte det mesta har regnat bort - än - så har det ösregnet lite från och till ända sen i lördags, då jag förvisso var på möhippa och det var ju rätt kul, men när jag kom hem (städat sent, typ halvelva, SPIK-nykter eftersom jag körde bil) hade han maken haft ett mindre helsike med griniga barn som inte alls uppfört sig eller hjälpt till utan bara varit pest. Jag fick omgående dåligt samvete för att jag inte varit hemma och delat denna börda. Istället hade jag halvt om halvt förlustat mig på möhippa och hållit familjens fana högt vad det gäller att odla välviljan och frändskapen med min blivande svägerska.

Igårkväll lyckades vi inte sätta oss för att glo på den film jag ville glo på förrän kvart i tolv och då var det ändå försent och istället blev det ett avsnitt av The Closer. Som jag förvisso avgudar. Vi fastnade vid varsinn dator och bokade hotell i Riga och sen kom Divan upp, rödgråten som jag-vet-inte-vad och hade sett en jättesorglig video på Youtube och ville omgående "share" denna upplevelse.

(Det hon snyftade sig till rödbetsallad av var det här: CONCRETE ANGEL)

Jag blev mest rörd för att Divan var så rörd - jag är ju annars är mycket kärv och hårdhjärtad typ...not. Det är jag verkligen inte. Fast jag tjuter mest när det är religiöst eller uppbyggligt. Typ He's Alive med Dolly Parton. Eller när folk försonas och sånt. Det gillar jag.

Divan snyftade och snyftade och fläktade sig med handen som den dramaqueen hon är... och jag tycker ändå det är helt fantastiskt att hon känner så mycket. Vackra lilla stora människa.

Och jag sa - okänslig som alltid - att även om hon, Divan alltså, har världens knäppaste föräldrar (=jag) så klår vi henne i alla fall inte så illa så att de måste gräva ner henne. Försvarsmekanism? Säkert. Känslor är svåra saker.

Divan sa också till sin far häromdagen  något i stil med att hon och hennes syskon "faktiskt" är barn och minsann inte har valt oss och att det är jobbigt att höra att det är jobbigt att vara förälder. Oh really?
Jag har halv ilsket declared att jag ALDRIG tänker slita tigandes och martyrmässigt - när jag sliter you'll know. Och jag tycker inte det är nåt fel med det. Alls. Och jag kan för mitt liv inte förstå när det blev en rättighet för barn att inte göra nånting hemma. Är det det? Nä. ÄR vi familj hjälps vi åt. Det betyder att även barn hjälper till. Diskar. Bäddar sängen. Sorterar tvätt. Går ut med hunden. Helst utan att låta som om vi tvingade dom att fälla träd, plöja åkrar och skrubba kärnkraftsverk från morgon till kväll. Självklart ska barn vara barn. Självklart ska barn inte få stryk. Och lika självklart ska barn hjälpa till. Inte bara när de känner för det, lika lite som jag kan gå till jobbet eller laga mat enbart när jag "känner för det".
Barn är vuxna i vardande. Adults in the making. Barndom går över. Den ska vara så dräglig som möjligt men som sagt - den går över. Jolmiga barndomsskildringar ger mig kväljningar. När barndomen beskrivs som ett sagoland där det är sommar, smultron och hundvalpar i aldrig sinande ström - urk. Nästan lika ill tycker jag om barndomsskildringar av helveteskaraktär. Min barndom? Inget vidare. Fråga min bror, den med vilken jag delar samtliga föräldrar och du får ett helt annat svar. "Vi hade det väl bra?" Kanske han hade det, jag hade det inte. Men men. Jag vet vad jag försöker undvika, och vad jag försöker göra väl. Och när mina föräldrar låte rmig förstå att "där ser du, det är inte så lätt" - well. Båda mina föräldrar har varit något så vansinnigt frånvarande och antingen sett mig som en plågsam påminnelse om det som varit men inte längre är, alternativt nån slags trofé. Jag tvivlar inte på deras kärlek, men jag delar definitivt inte deras definition av vad en god förälder är. Jag vet - jag kommer få min egen dom som mor en vacker dag. Och jag vet - mina egna föräldrar gjorde (förhoppningsvis) så gott de kunde. Och jag VET - jag har inte svultit, jag har rest runt halva världen och fått varenda bok jag har pekat på... men jag har inte känt mig älskad eller sedd. Jag har inte känt mig viktig eller intressant. Och min känsla är min. 

För att återgå till vd jag själv sysslar med idag; jag uppfostrar inte barn. Jag uppfostrar blivande vuxna. Vi jobbar tillsammans, vi leker och larvar oss tillsammans. Och jag hoppas vi står ut med varandra något så när de till sist blivit vuxna själva.

Och nu piper hunden. Den rentvättade hunden.

Jag är ensam hemma hela dan - nästan. Mina döttrar och min man beger sig ut på äventyrligheter  som innefattar provtagning av vattnet på landet - det visade sig att vi hade bisarra mängder bakterier i vattnet förra året...hu. Det är ett smärre under att ingen av oss blev jättesjuk. Usch. Nu har vattnet börjat lukta normalt igen så kanske kanske var det något temporärt?
Sönerna, hunden och jag är kvar i förorten. Eller förort och förort...vi bor ju som sagt på landet. I princip. Sönerna försvinner iväg någon gång på förmiddagen och jag tampas med mitt griniga humör. Det hade ju regnat i natt vilket var välgörande och skönt MEN - tvätten hängde förstås kvar. Nån hög hade blivit liggande och den var det ju bara att tvätta om. Jag behöver verkligen INTE tvätta OM saker i mitt liv. Verkligen inte.
Så var jag då märkligt ensam hemma. Men ron ville inte infinna sig. Jag surade över det mesta kände jag. Attt jag behövde åka och handla hundmat. Att jag inte kom igång med allsköns kreativa projekt så snart det blev tyst och lugnt. Att jag tycker alkohol och sex är besvärliga ämnen som jag just idag kände att jag verkligen bara skulle ville slippa i mitt liv. (Nejdå, det är långt ifrån så allvarligt som det låter...säkert nåt hormoniellt...)

Jag gick promenad med hunden. Två promenader. Jag höll hunden sällskap medan han fjompade runt på sin lina på baksidan av huset... Blev allt mindra sur. Läste lite medan jag solade benen. Gjorde inte så många mer knop än så. Till sist; när jag skulle ut på ytterligare en liten rundvandring med hunden, hann jag inte många meter innan en liten figur i oranga badbrallor kom knatande längs gatan. Herr Minst var på uppdrag av sin late/smarte storebror - han skulle hämta en vattenbazooka. Jag följde med tillbaka till grannbarnets hus och frågade en tillbakalutad men dock ändå rätt prövad farmor i sammanhangen om mina söner kunde fortsätta blöta ner sig medan jag åkte och handlade. Det var ok.
Hunden placerades i sin hage och jag begav mig.

Nu har jag en 15 kilos säck med hundmat i hallen, barnen är utfodrade och jag har ett väldigt stökigt kök som jag inte vet om jag orkar ta itu med. Jag "borde" även baka lite bröd. Men jag ids inte.
Jag har hetsätit lite jordnötter. De honungsrostade. Jag har inte pimplat vitt vin alls.
Jag har sett "Children of Men" och tyckte den var otroligt gripande. Ångrar redan lite att jag började titta på extramaterialet - jag vill inte bli föreläst för om långa tagningar, klipp och fan och hans mormor...jag vill fortsätta vara berörd av själva berättelsen.
Jag har inte smultit den än.

Precis när filmen var slut fick jag knata upp och flytta över herr minst från Storebrors säng där han parkerat. Storebror upplyste mig dovt att det faktiskt inte alls var så trevligt att han en bror där, det är för varmt...

Nu ska jag nog - kanske - göra något så revolutionerande som att gå och lägga mig tidigt. Fast jag inte behöver det egentligen.

MEN - nu höll jag ju på att glömma dagens rubrik. Vadan detta förklenande epitet om världens finaste tax? Jo - jag tappade nåt smuligt mer i en besticklåda och gick för att hämta dammsugaren. Och hunden gjorde än en gång sin mycket snabba sorti utan ett ljud och utan att galoppera - han bara ökar farten markant - och försvann in under soffan. Inte ens när det var dags för middag kom han ut frivilligt. Herr Minst ställde hans mat och sa dramatiskt "VASSEGOD!" som man ska när hunden ska äta... och hunden kom tveksamt tassande och åt visserligen men med ett misstänksamt vakande öga åt alla håll. Dammsugaren hade jag då slängt in i tvättstugan...
Sicken feg liten hund. Men fin.