Yrkeskvinnan saknar uppkoppling på landet
Jag är lite nere. Jag är lite låg.
Jag tror jag ska ta och berätta varför.
Jag försöker starta ett företag. Och det är svårt. Det tar tid. Det kostar pengar. Det kräver mod, stake och självförtroende - samtlga vilka jag lider visst underskott av. Det är deprimerande bitvis.
Jag har stöigt hemma och det tar helvetisk tid att städa och röja.
Jag vet åter igen inte vad jag vill bli när jag blir stor. Jag saknar yrkesidentitet, jag är diffus och känner mig bara äldre och äldre och mer och mer tveksam till om jag har nån jävla begåvning alls. Jag kan baka bröd och sticka en och annan tröja ungefär. Allt det där andra som jag vill i livet - vad farao hände med det? Sjunga, skriva böcker, säga kloka saker, make a difference, inspirera människor... näe. Jag är mest en överbliven radhus-dammråtta.
...och ovanpå allt det där så regnar det. Jippi.
Men - jag ska inte lämna detta på en sån här deprimerande note. För det kanske är lite annorlunda imorgon? Kanske. Det kanske inte är så himla grått och dant? Det kanske känns lite roligare att fortsätta få ordning i köket? Barnen kanske överaskar med att inte enbart KRÄVA saker av mig från morgon till kväll...
Det är hårt att vara människa. Och jag försöker att inte tänka så mycket på det - ety jag ändå anstränger mig mycket för att leva i nuet - för det kan kalrt vara bättre att bara handla. Att göra. Juh. Men ändå. Den här sommaren kommer också ta slut, läggas till handlingarna...försvinna i den dimma man kallar sitt förflutna. Det som varit. Och sen kommer ännu en höst, då bakterierna frodas, alla blir sjuka och kräks ner allting och mörkret kanske åter igen bara äter sig fast inom mig och gör livet till en sörja av självförakt och...mörker.
Men det finns ju piller och ljusterapi. Och alkohol. Jag kommer vara svårt alkoholiserad inom en inte alltför snar framtid om jag inte får ordning på allt detta. Och det kanske inte går. Jag är så trött.
Jag ska inte underskatta att jag har flera säsonger av Scrubs tillgängliga på dvd, två nyinköpta rom-coms som ska ses snarast samt en fin tröja att sticka vidare på. Jag får inte glömma att det finns ett stort otäckt ärr på min mage som fortfarande inte är så hemskt gammalt.
Och istället för att nu sätta mig och glo på just Scrubs, istället för att äta mer choklad (vi har inget mer vin hemma - det är ren självbevarelsedrift) så ska jag läsa mitt completorium och prata med min Gud. För jag är inte ensam. Bara trött och lite ledsen.
...samtidigt har vi ju fått ett underbart kök där vi kan sitta och dricka vin med våra vänner och säga kloka och visa saker.
...och företagandet ditt drar iväg så att du snabbt som attan måste säga upp dig för att hinna med.
...och barnen lär sig diska, städa, damma och tacka och sånt.
...och vi formas av det vi upplever och genomlever, det som blir en del av vårt förflutna.
M
Livet, ja... Men du skänker i alla fall MITT liv viss ytterligare mening genom att du skriver på denna blogg - roligt, klokt och slagfärdigt - och jag läser alltid med samma fröjd. Du känner mig inte, vi har mig veterligen aldrig träffats och komemr säkert inte att göra det heller. Jag är en främling för dig och du en för mig. Men det du gör här har betydelse för mig, och jag vill på detta vis återgälda lite av glädjen. Var inte hård mot dig själv, du är bäst! Dessutom regnar det alltid i juli, du får se fram emot en varm och honungsfärgad sensommar i stället.
Och ibland får du hänga med unga mänskor som kastar bort sina liv på skräp. =)
Vi tar och skriver en bok du! Ingen av oss har riktigt tid, men tillsammans har vi kanske en halv tid.
