Yrkeskvinnans viktigaste roll
Det var dags igen i fredags. Herr Minst ni vet, han har ju diagnos. Barnreumatism. Och nu hade medicinen gått ur kroppen och det var dags för sprutor. Han hade våndats i några dagar, gråtit och varit ledsen. "Jag VILL INTE ha sprutor!!" har det hetat.
"Ja men", sa jag, " du kommer ju få sån där bra medicin, så att det inte gör ont alls. Det kommer inte bli som första gången..."
Då har han lugnat sig.
Vi tog buss och tåg och buss hela vägen från oss till stora sjukhuset på andra sidan stan. Bakom oss satt en man (på sista bussträckan) som verkligen skulle ha behövd tvätta sig.
"Det luktar illa är", sa Herr Minst och rynkade på näsan.
Vi flyttade oss lite diskret.
Väl på sjukhuset fick Herr Minst Emlaplåster i båda armvecken och på knät. Sen blev det en rastlös väntan nån halvtimme.
Plötsligt säger Herr Minst:
"Jag vill att gudfar ska komma."
Gudfar bor väldigt nära.
"Jaha", sa jag, "då får vi väl ringa honom.
Her Minst ringde upp och sa bestämt till gudfar: "Jag vill att du ska komma hit."
Efter ytterligare en halvtimme dök gudfar upp. Han slog sig ner, stank lite lagom av cigarettrök så där som han gör, och höll Herr Minst lite försiktigt i handen.
"Hej grisen", sa han som han brukar.
Herr Minst var nöjd.
"Du ska titta på mig hela tiden" meddelade han gudfar. Med uppfodrande stämma dessutom. Härom dan sa Herr Minst också - surt - att när gudfar hälsar på så "läser han ju bara tidningen hela tiden". Vilket jag självklart meddelade gudfar med illa dold skadeglädje. Kanske var det därför han dök upp så ordentligt...
Hur som. Herr Minst försvann hastigt i morfindimmorna och rullades snart in på behandlingsrummet. Jag höll handen och pratade lugnande. Herr Minst fick lustgas och meddelade lulligt att sjuksköterskan Bosse hade fyra ögon.
Proceduren gick väl. Kortison i knät, och sen även tappning på vätska.
Herr Minst snarkade sen i två timmar medan gudfar och jag småkonverserade. Gudfar höll Herr Minst i handen nästan hela tiden.
Vi fick sen hjälp att hämta upp den nya bilen som vi varit i skriande behov av i ett halvår. Äntligen kan vi färdas alla 6 + hund i ett och samma fordon. Och när Herr Minst fått lite fil och flingor baxades han över i en rullstol och kunde rullas ner till nämnda fordon för hemtransport. Vid det laget hade han tackat nej till en "vad-du-var-duktig"-bil ("Jag är inte så intresserad av bilar" meddelade han avmätt medan han fäpplade med höj-och-sänk-mekanismen till sängen. "Kan jag inte få ta med sängen hem?" Nja. Han fick fyra tauteringar med drakar istället.)
Herr Minst och jag tog oss hem i nya fina bilen efter att ha vinkat av gudfar. Stackars gudfar hade vid det laget blivit kallad "pappa" av sjuksköterskan Märta flera gånger vilket Herr Minst tyckte var mycket märkligt.
Gudfar själv var mest generad.
7 timmar försvann på sjukhus med handhållning och väntan. Men det var det viktigaste och bästa jag hade att göra den dagen. Det ingår. I den där besynnerliga besvärliga mammarollen.
Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Röd vilde)
Usch ja, att behöva förklara nyttan med medicin som är äcklig eller sticks är lika besvärligt varje gång. Spenderade en eftermiddag i vårdsnurren med maken och sonen igår eftersom en infektion på sonen hotade att bli blodförgiftning. Nu får han jätteäcklig medicin som redan fått honom bättre, men det är tårar när det är dags. Mammarollen är definitivt märklig.
(Ja, det är Parkettodlaren som kommenterar - jag startar upp en ny blogg just nu. Parkettodlarbloggen återväcks förhoppningsvis längre fram i vår.)
Postat av: Maken
Läkaren ringde idag och sa att de bestämt om lillkillens nya medicin. Det är fyra tabletter som han ska ta en gång i veckan. Sen ska han testa blodprov varannan vecka den närmaste tiden. allt för att besvären inte ska komma tillbaka i knäna.
Trackback
