yrkeskvinnan

I måndags hade jag varit dålig i ... 13 dagar nånting. Nytt pencillin, droppar i öronen och allt vad det var. Nåväl. Jag tyckte inte jag blev så himla mycket bättre men men. Så i måndagskväll skulle jag borsta tänderna. Det kändes konstigt. Jag insåg att jag inte riktigt kunde stänga munnen som vanligt. När jag trutade fick jag liksom en sned näbb.

"Jag är nog bara trött och sjuk", tänkte jag. "Det är nog bara...inbillning."

Så jag gick och la mig men sa inget till manne jag lever med.

Nästa morgon väntade jag tills alla barn hade gått till skolan. Då visade jag mannen näbben.

"Du ser ju inte klok ut", var hans kommentar.

Jag blev genast stirrig. Jag ringde husläkaren som blev stirrig han också och sa åt mig att komma ner till vårdcentralen vid tre.

Jag vimsade runt lite segt här hemma. Det kändes lätt olustigt alltsammans.

Väl nere på vårdcentralen, framåt eftermiddagen, log den första läkaren milt och frågade om jag inte började bli lite trött på honom och alla andra. Jag besvarade artigheten med att säga "nej nej, det är väl ni som är trötta på mig, jag gör ju inget annat än att springa här..."

Sen tittade han i örat. Jodå, det såg mycket bättre ut, för min skrikröda trumhinna en vecka tidigare var det värsta han hade sett, hävdade han. Sen såg han min sneda mun och fnissade lite.
I samma ögonblick kom min husläkare intrippande.
"Jag fick ett återbesök", meddelande han förtjust. "Jag ville bara komma in och titta..."

Jodå, ojoj, partiell ansiktsförlamning, det var inte tu tal om saken. Den första läkaren lugnade mig och sa att det inte var fråga om nån stroke. Nä, men det var väl tur det.

Då knackade det på dörren igen. Ytterligare en läkare tittade in.
"Jo, eh, Johan sa att jag fick komma in och titta..." Hon log ursäktande.

Jag kanske skulle ha tagit betalt.

Hur som helst, de skrev en rask akutremiss till neurologakuten så det var bara att stappla bort till bussterminalen för förtielfte gången och sätta sig på bussen till KS.

Väl där hamnade jag framför en drös sjuksköterskor och en sparris till läkare. De tittade upp. Åhå, tycktes de säga.
"Knip ihop ögonen", sa den korta barska sjuksköterskan. Så drog hon i mina ögonlock varpå det högra åkte upp som en slapp rullgardin. Jag kunde inte hålla emot alls.

Jag hamnade inne hos öron-läkarna i alla fall till slut. Den unga underläkaren som envisades med att säga "jättebra" och "jättefint" varje gång jag gapade eller blinkade, hon klev runt mellan kollegor av både öron och nerv-art och till sist kom hon tillbaka.

"Jo, det är så här att... vi lägger in dig nu. Du ska få antibiotika och kortison. Du ska gå upp tillavdelning B82, det är sju kilometer upp och bort i tok nordväst längt Lobotomigatan..." Nä, fullt så långt var det inte och det finns faktiskt ingen "Lobotomigata" på KS. Men mitt synfält blev lite smalt. Vadå lägga in? Jag har ju bara sned näbb och mitt öra är ju... bättre?
"Ja och så får vi nog ta och punktera den här trumhinnan i alla fall..."

Jisses.

De tog nåt blodsocker på mig och satte på mig ett sånt där armband med mitt personnummer på. Jag insåg att jag skulle ta mig upp till samma avdelning där Divan legat för nån månad sen och dit hittade jag ju, även om det kändes som sju kilometer. 

Sakta stegade jag dit. Väl framme fick jag ett rum. Ett enkelrum, gubevars. Och en sjukhusrock. En sjuksköterska kom och satte en kanyl i armen. En läkare med taffliga social skills kom och hämtade mig och tröck ner mig i en stol. Han hällde nåt kallt i mitt öra och rotade runt. Jag funderade på om jag borde fråga nåt, typ; ska jag vara beredd nu eller vad? Han var inte så meddelsam, ja, inte med mig i alla fall. Hur som helst, rätt som det var kände jag att sjuksköterska la händerna om huvudet på mig och lite milt höll i. Okej, here we go, tänkte jag. Det var väl lika bra att börja djupandas.

Det var inte så farligt. Obehagligt, visst. Men vad fasen, har man fött fyra barn så har man.
Det rann lite grönt ur mitt öra.

Jag fick tassa tillbaka till mitt rum och min säng. Jag kände mig mycket liten och knytt-aktig i sjukhusrock och min tygkasse i näven. Inte alls om kompetent mångbarnsmor och yrkeskvinna och 37 på det 38nde. Nä, snarare som elva och ett halvt, bortkommen, ängslig och lite trött.

Jag fick middag.
Jag kollade facebook ungefär en gång i kvarten. 
Jag ringde min man.
Jag fick veta att jag kunde få en engångstandborste. Och det var ju tur, jag hade bara min tygkasse med telefon, plånbok och god bok. Så min man behövde inte komma förbi. Jag kände mig mycket heroisk och stoisk när jag meddelade det. "Det är lungt, jag klarar mig du behöver inte komma hit, jag har fått middag och en engångstandborste."

Sen grät jag en lång stund i kudden. 

Vid två på natten kom det in en nattsköterska och jag fick mer antibiotika. Fler kortisontabletter. 
Vid fem tog de blodprov från handen, vilket gjorde rätt ont.

Det rann ur mitt öra. Min näbb satt där den satt.

Nästa dag kom han mannen i alla fall. Med ombyte och kramar och laddare till min telefon som lagt av under natten.

Vid ett fick jag åka hem. På permission. Jag skrevs inte ut förrän tre dagar senare. Jag har fått sova hemma, men åka in på mornarna för mer antibiotika. I dropp. Mer kortison. 

Så länge jag tar det lungt - jag gick kortaste rundan med hunden nu på kvällen och det är väl ungefär max - känns det mesta rätt ok. Lite värk från och till. Och ett slött öga och en näbb som inte riktigt ger med sig.

Jag skulle egentligen ha varit på läger nu i helgen. Med mina finaste konfirmander. Det är inte att tänka på. Men där är min man. Mina söner är hos min svåger med fru. Döttrarna dräller här hemma. Och jag bidar min tid. 

Det är antagligen nåt slags toxin från bakterienedbrytningen i örat (om jag förstod det hela rätt) som satt sig på ansiktsnerven och bråkar med mina småmuskler. 

Halva april har sprungit ifrån mig. Jag som älskar april. "Du har ju tagit april ifrån mig", sa jag surt till Gud när jag var ute med hunden. Men sen ångrade jag mig. Jag brukar ju lita på att Han vet vad han gör, så då får jag nog göra det nu också. Det är väl något jag ska lära mig. Jag kommer nog på vad det är så småningom.

Jag bidar min tid och önskar den sneda näbben dit pepparn växer. Fast det ser ganska roligt ut.