yrkeskvinnan

Vi har sjungit Laudes. Vi har knaprat lite knäckebröd och druckit kaffe med mjölk. Det är en sån där konstig dag, en dag som är så viktig...och ändå så svår och jag vill helst att det bara ska vara över. Att det ska vakas påsk och målas ägg istället. Som imorgon.

Jag sjöng Vesper alldeles ensam igår medan de stora var i kyrkan. För vilket år i ordningen missade jag min älskade Skärtorsdagsliturgi. Men det finns nog en mening med det också.

Ute i trädgården monterar maken kompostgaller för att stänga in hunden. Jag ska gå och hjälpa till.

Det vajar tvätt ute på altanen för andra gången i år. Det gör mig lite fridsam i själen.

Klockan tre ska vi minnas Herrens lidande. Jag bävar lite. Och känner mig samtigt både pretto och lite larvig när jag skriver det. "Bävar". Pyttsan, ungefär. Vadå bäva?

Jo. Om jag nu en gång har erfarit att Gud finns, att Han älskar mig, och att han älskade hela världen och alla mäniskor så mycket att Han var beredd att dö för den... då är det lite "bävans-värt". Jag bävar eftersom jag är rädd för att tappa bort det. För att jag inte ska förmå att hålla fast vid allt jag håller för sant och viktigt och rätt och ... heligt. 

Hur tjänar trädet Gud?

Genom att vara ett träd.

Hur tjänar jag Gud?

Genom att vara jag.

Genom att lära känna mig själv.

Genom att sträva efter detta sanna och rätt.

Genom att leva i kärlek.

Så älskade Gud världen...