yrkeskvinnan

Det var igår det. Jag hade varit på utbildning med jobbet i två dagar (nu igen - jag blir vanvettigt fortbildad hela tiden...fast skojigt är det). Det var trevligt och lärorikt, i den mån det inte var det berodde det mer på min ömma axel och ett irriterande flirr i halsen. Samt att jag hets-åt konferenskola under två av passen och det var ju lite onödigt.
Nåväl.
Så är vidå på väg hemåt i buss. Jag sitter bredvid trevlig kollega och surrar om ett och annat. Ser att det ringt någon, det är ett okänt nummer. Jag ringer upp, får inget svar. Ringer igen och får en av barnens fritidsfröknar i luren. Herr Minst har slagit sig. Herr Minst är på väg i ambulans till Astrid Lindgrens barnsjukhus. Samtidigt som Stor-Killen ligger i en soffa på fritids och KRÄKS. Ompysslad av sin skärrade äldsta storasyster. Oj då...
Vad gör man då? Man grabbar tag i trevliga kollegans hand och håller i den en bra stund. Man hinner tänka att man verkligen har en rar kollega som sen pratar lugnande med en och frågar om helt andra saker så att man inte går i spinn. Man blir så där märkligt lugn fast adrenalinet far i kroppen. På nåt sätt är det ok, allting. Sen ringer de från sjukhuset och det verkar vara ok där med. Herr Minst är olycklig och det gör ont men jag får lugnande ord i örat. Väl framme på Södermalm hoppar jag av bussen och slänger mig in i en taxi. 270kronor senare flaxar jag in på barnakuten och får komma in till Herr Minst som ligger på brits med stödkrage och svullna ögon och hemska mängder SAND över hela britsen. Han blir igenomklämd av en ung läkare med snälla ögon. Det konstateras att det verkar bra. Alla ben och tår kan vickas på, det finns muskelkraft både här och där, men det gör ont uppe i ryggen och nacken.

Stor-Killens snälla fröken är där och har tagit hand om herr Minst. Hon är också skakad. Jag får en kram. Vi pratas vid lite, även Stor-Killen är ju o-kry och varför har han nu kräkts, undrar vi. Sen åker hon hem efter att ha klappat på Herr Minst.
Herr Minst och jag får åka hiss upp till barnröntgen där vi får vänta en stund. Jag hämtar tvättlapp och tvätte rbort grus ur ögonen på Herr Minst. Han är vid rätt gott mod, men stör sig på nackkragen. Till sist får vi komma in till två röntgensköterskor som är jättesnälla. Och duktiga. Och nogranna. Den ena pratar norska, den andra är väl från Örnsköldsvik eller nåt åt det hållet. Det är en han och en hon. Herr Minst far dyker upp och vi är alltså två föräldrar som kan klappa om herr Minst. Vi får blyförkläden och får bistå vid det myckna röntgandet.
Det tar ett par timmar. Alla kotor ska gås igenom innan kragen får tas av. Herr Minst får t o m åka hela vägen genom en Datortomograf (tror jag att det heter). Han hinner få tre klistermärken OCH en film innan vi får åka tillbaka ner till akuten och säga hej då.

Tillbaka inne på akutrummet berättar jag för Herr Minst att han har varit där en gång tidigare, när han bara var sju månader och hans pappa och storbror hade varit med om en bilolycka. Jag mindes plötsligt det, att måste vara samma rum. Att Stor-Killen låg där med blodfläckar på tröjan, insomnad med tårar på kinde, kramandes en brandmansapa. På golvet låg det bara en sko. Den andra blev kvar i bildvraket.

Jag säger allt det där till maken, som blir lite blank i ögonen. Själv låg han ju vid det tillfället avtuppad på stora akuten och blev undersökt och röntgad han också. Det är snart 6 år sen.

Man skulle gärna slippa att hamna på akuten. Men jag är lika tacksam nu som då att de finns. Att det kan och gör sitt jobb. Och att de till och med har tid att trassla fram tre klistermärken till en liten blåslagen 6-åring som klarade sig helt utan brutna armar, ben, nackar eller ryggar.

Väl hemma slängde sig bröderna om halsen på varandra, fast Herr Minst pep "ajaj, akta min rygg". Stor-Killen var fortfarande lite blek om nosen och hade allmänt dålig aptit.
Idag har jag dom hemma för återhämtning. Det råder ett stillsamt lugn i huset, och jag ska väl ta mig an ett och annat.
Och jag tackar min Gud, för hela levande barn, för sjukvården, för goda människor. Tack.