yrkeskvinnan

Alltså det är ju inte bara svårt att lyckas följa listan med maratonteman...jag är nu hopplöst efter. Jag får helt enkelt ta två i taget nu för att komma ikapp.

Ett ögonblick. Ett öööööööööööööööögonbliiiiiiiiiiiiick / En koooooooooort seeeeeeeeeeeeeekuuuuuuuuuuuuund
...
En eeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeevigheeeeeeeeeeeeeeeet....

Nä. Skärpning.

Jag har svårt att välja ögonblick, verkar det som. Det finns fyra ögonblick som påminner starkt om varandra. Gissa vilka, liksom. Det är ögonblicket av ett helt vansinnigt limbo, då jag svävat mellan någon slags liv och död och nästan varit på väg bort ur min egen kropp. Då jag tänker att det här är ju fullständigt bortom all slags rim och reson, att jag utsätter mig för det här, att jag är del av något märkligt och stort och okontrollerbart och tidlöst och smärtsamt och orimligt. Det är de där sinnesjuka minuterna innan mina barn har kommit till världen.

De minns jag.

Jag minns ögonblicket då jag fick telefonsamtalet med budskapet: "Din son mår bra och din man lever". Detta efter bilolyckan för drygt sex år sen. Hur tiden stod still och allt som fanns var jag och den där mannen på andra sidan telefonen vars röst var min livlina. Hur allt liksom upphörde att vara det det nyss var; torsdag, min födelsedag, vardag, arbetsdag... och blev olycksdag. Dagen för olyckan.

Jag minns ögonblicket då Magnus och jag stod och höll varandra i handen i vapenhuset, alldeles innan vi skulle traska ner för altargången tillsammans. Hur vi bara tittade på varandra och liksom nickade och hur den nicken liksom sa: "NU. Nu hoppar vi."

Jag minns ögonblicket då tiden stannade en tidigt morgon för sju år sen. Klockan var halv fem och jag var i femtonde veckan med Herr Minst. Det bara rann blod. Massor med blod. Och jag minns hur jag blev varm och kall och varm igen i ansiktet och tänkte: "Nu förlorar jag mitt barn."
Och nästa ögonblick då jag ett par timmar och ett ultraljud senare fick beskedet att vederbörande inneboende mådde finnemang och obekymrat snurrade runt i magen på mig.

Jag minns ögonblicket då han Magnus klev in genom dörren på ett pyttelitet konstgalleri på Strandvägen för snart 19 år sen. Hur blickar möttes och tiden verkligen stod still, nästan så där som i en novel i Allers.

Jag minns ögonblicket, det är väl 30 år sen, då min mamma inte kunde möta min blick utan med handen i ansiktet sa: "Blir du väldigt ledsen om pappa aldrig kommer hem mer?" Och hur jag sen låg i min säng och dunkade pannan i sänggaveln om och om igen.

Jag minns ögonblicket då jag i vansinnesraseri - mycket olikt mig - lappade till en tjej som strulat med min kille. 20 år sen är det, jag har aldrig gjort om det. Hur jag skrek helt bisarra saker och sen - smack. I ansiktet. Kanske träffade jag inte så illa - jag minns inte.

Faktum är att det finns många andra ögonblick - inte lika storslagna, dramatiska och omvälvande. Är det inte så att livet består av en förfärlig massa ögonblick, staplade på varandra, trädda efter varandra på nån slags livstråd. Det verkar som man minns de stora, de smärtsamma, de avgörande. Och det är väl inte så konstigt. Men det finns också andra ögonblick.

Ett synnerligen odramatiskt ögonblick. Jag sitter på berget - utsiktsberget, några hundra meter in i skogen från platsen där vi numera bor - och jag tittar ut över träden, sjön, dammarna, himlarna...allt ovanför, runtomkring och nedanför mig. Jag har munkjacka och huvan uppdragen och känner mig lite franciskansk. En broder med huvan upp signalerar "jag ber - stör ej". Solen är på väg ner och jag tänker att jag sitter kvar så länge solen syns. Sakta sjunger den bakom trädtopparna på andra sidan dalen. Ljuset är så vackert. Himlens blå ton skiftar så oändligt sakta...och ändå så snabbt. Det är magiskt och overkligt och samtidigt så... verkligt. Jag tänker att jag lever och finns precis här och just nu. Tack för att jag får finnas.