yrkeskvinnan

Kärlek är att ge.

Det är också ett verb. Något man gör. Det blir bättre på engelska: love and to love, samma ord men det ena är faktiskt ett verb. En bekant blev så mäkta förvånad när jag hävdade detta. Att kärlek är något man gör. Något man bestämmer sig för. Något man jobbar för. "Men alltså, för mig är ju kärlek en...känsla?" Nja, det tycker nog inte jag. Sa jag. Jag tror han fick nåt att tänka på där.

Jag blir lätt lite provocerad när man hävdar att det skulle vara något outgrundligt och svårt och omöjligt att definiera kärlek. Eftersom jag nu råkar tycka att det inte är svårt. Att definiera. Jag har inte sagt att kärlek inte är svårt. För det är det. Men det är inte svårt att definiera.

Kärlek är att ge. Av sig själv, av sin tid, av sitt engagemang, sitt intresse.

Min pappa har en gång sagt att kärlek är det enda som det blir mer och mer av, ju mer man ger bort.
Sammanhanget var antagligen någon form av syskonrivalitet mellan min bror och mig. Jag gillar det. Jag tycker det är klokt, sant och bra.

Kärlek är att ge.

Jag känner en man som kallar sin fru för "Kärleken". Jag tyckte det var lite fint.

Gud är kärlek. Där barmhärtighet och kärlek råder där är Gud. Ubi caritas et amor Deus ibi est.

För några år sen var jag inbjuden att delta i nån slags semlevnadsdag på ett gymnasium. En sån där sex&snusk-dag ni vet. Hur som helst, min man och jag var inbjudna för att prata på temat "Hur man håller kärleken levande" eller nåt sånt. För 16-18-åringar. Okeeej...
Jag blev lite inspirerad trots allt - eventuellt lite ledd av Anden, vad vet jag - men jag kom på mig själv med att prata om just det här. Att om man vill "öva" sig i kärlek, för att kanske leva i en långvarig, kanske t o m livslång relation senare i livet, då är det givande man ska öva sig i. Man ska öva sig i att GE. "Ge av er tid, av ert engagemang, bry er om varandra och hur ni mår, på RIKTIGT" var budskapet. "Engagera er ideellt, politiskt, i scouterna, fotbollsföreningen...GE av er tid."
Det mest fantastiska var att de fina kidsen verkade förstå vad jag menade. En lång ranglig kill berättade lite försynt att han ställde upp som tränare i basket för ett gäng 10-åringar. Frivilligt. Ideellt. Och det var roligt, det gav honom mycket även om det ibland var lite motigt och tungt att masa sig i väg på helgerna. Snacka om att öva sig i kärlek.

När jag ser människor som genuint bryr sig om varandra blir jag lite varm inombords. Det känns som om jag får sola lite. Jag minns en kvinna som begravde sin mor på min kyrkogård. Hennes sambo, som inte delade hennes religion, inte hennes kultur eller nationalitet - han stod lite försynt vid sidan om medan kvinnan och hennes syskon sänkte sin mors urna. Alla grät. När de var klara närmade sig mannen, han la en arm om henne och bara stod där. Inga åthävor, ingenting. Hon lutade sig mot en axel och grät färdigt. Sen kom han fram till mig och sträckte fram en stor karl-näve. Han ville tacka så mycket för att vi ordnat det så fint för svärmor. För att vi kunnat göra det här för hans käresta. Länge tryckte han min hand, utan att det blev jobbigt eller pinsamt. Han hade nämligen skött all kommunikation med mig inför begravning och bisättning. Planerat och ringt, fixat och donat. Han behärskade språket bättre än hon. Kärlek. Mitt i sorgen fick jag bese detta, och sola mig lite.

Kärlek är att ge. När jag kramar mitt barn ger jag min fysiska tillgivenhet, min värme, förhoppningsvis min trygghet. När jag lägger in rena och vikta tröjor i en låda ger jag min omsorg. När jag lagar mat. När jag blir arg och förmedlar det men någon slags eftertanke. När jag lyssnar på utläggningar och tankar om vänner, skolan, livet, Pokémon, Harry Potter, önskelistor, Taylor Swift, skavsår och trasig skor. När jag tröstar.
När jag blir omklappad och ompysslad. När jag får en färdigbredd smörgås på morgonen. När jag får veta att jag är saknad.

Det är kärlek. Alltihop. Och väldigt mycket mer därtill.