yrkeskvinnan

Föräldrar. Ja just det. DOM ja.

Alla föräldrar drabbar sina barn. Som barn till föräldrar nickar man menande, som förälder till barn blir man nedstämd och får komplex.

Som min syster skrev, hennes föräldrar läser ju hennes blogg. Min syster och jag har en biologisk förälder gemensam, och just den föräldern läser väl ibland även den här bloggen. Min andra förälder gör det inte. Vad jag vet.

Hur som helst. Jag älskar mina föräldrar. Jag undrar ibland om de verkligen älskar mig. Alltså på riktigt undrar jag det. Jag vet inte om det står i FNs barnkonvention om det är en rättighet att bli älskad av sina föräldrar, antagligen är det inte det, men jag tycker ändå att det är deras förbannade plikt att försöka.

Och det tror jag i och för sig att de har gjort. Så gott de har kunnat. Hoppas jag. Det är nog mest det att de har haft så mycket med sitt. Att jag inte har fått vara tillräckligt viktig och intressant för dom. På riktigt. Man är mest en börda/ett besvär/en plikt/en trofé... nåt åt det hållet. Jag vill inte vara nåt av det där i förhållande till mina föräldrar.

Man ska se upp med att favorisera barn, har jag hört. Det samma gäller föräldrar. Se upp med det. Jag har nog favoriserat än den ena, än den andra föräldern. Mest i mitt eget huvud. Jag tror inte de har märkt det. Som sagt, jag har inte känt mig så där väldigt viktig i deras liv. Mer än på nåt slags formellt plan. Jag säger inte att det objektivt sett var så, men det har faktiskt känts så, alltför ofta.

Jag håller så sakta på och frigör mig. På riktigt. Jag menar kom igen, jag har betalat egna räkningar och fixat 95% av alla min jobb själv sen jag var 20. Likförbaskat har jag låtit dem ta en massa ledsen plats i bröstet på mig på ett sätt som jag snart hoppas jag kan sluta med.
Jag frågade min man en gång om han blev ledsen när hans föräldar sa eller gjorde si eller så. Jag blev helt ställd när han svarade att det liksom inte riktigt spelade nån roll. De har ju sitt liv, han har sitt. Va? Får man tycka så? Får man känna så? Får man vara frigjord från sina föräldrar på det sättet? Tydligen får man det.
Jag vill också.
Min granne sa till mig att bland de saker man bör ha hunnit innan fyrtio är: "Förlåt din mamma." Jag har tre år på mig.

Ja just det. Min mamma är bibliotikarie. Min pappa är författare, översättare och journalist.
De skildes 1980 eller däromkring. Och även om jag också hade velat ha en hel familj, fått växa upp med en pappa och mamma under samma tak så har jag ju numera faktiskt tre syskon till som jag inte vill vara utan. Och en bonusmor och bonusmormor till mina barn. Så låt gå för den här gången.