yrkeskvinnan

Jag vill bara understryka jag ingalunda blir fuktögd och extrajolmig över jul - jag har en rätt stark inre julhatarscrooge som måste hanteras och tuktas för min egen och ungarnas sinnesfrid. (Min dröm är att få sitta och sura lite andligt i ett kloster mellan den 23 och den 26 december och meditera lite grinigt över inkarnationens mysterier - MEN HAR MAN FYRA UNGAR LÅTER DETTA INTE GÖRA SIG. Men om sisådär en 12 år, när Herr Minst är myndig, DÅ ska jag sitta och sura i ett kloster på en skånsk slätt. Tills dess hanterar jag julen och lobbar för att få med mig familjen till nåt soppkök eller liknande.)

Hur som helst, jag är ingen sucker för julen, men jag blev lite glad och lite impad av Katrins initiativ. Jag har lite svårt för en stor del av hennes brutala framtoning, hennes bantningsfixering, jag undrar en hel del över vad det är hon egentligen sysslar med i sitt företag... MEN, jag tycker det är coolt att hon driver företag, att hon blivit en betydligt mer sympatisk människa sen hon fick barn - och nu det här.

Så läser jag UnderbaraClaras inlägg om Robin-Hood-fast-tvärtom...och med ens blev jag lite trött. Jag högaktar Clara. Jag läser henne blogg med förtjusning. Min döttrar läser hennes blogg med förtjusning. Jag är förtjust över att de ser upp till Clara. Jag har också penslat insida av några glasburkar med äggvita, hällt i strösocker och rullat runt och satt i värmeljus och det blev JÄTTEFINT... Men nu hängde jag inte riktigt med. Vad hände nu, liksom? Clara var så väldigt o-imponerad av Katrins välgörenhet. Lite, "det är ju hedervärt, men förändrar ingenting". Men det var först när jag började läsa kommentarerna till inlägget som jag blev riktigt beklämd. Det var så förtvivlat SVART/VITT. Röster du "blått" är du en självisk jävel och har fruktansvärd människosyn.  Röster du "rött" är du är flummig verklighetsfrånvänd jävel och har fruktansvärd människosyn. ("Människosyn" blev lite modeordet för dagen där...)

...och medan det här tramset pågår så finns det tydligen fortfarande ungar som inte får några julklappar.

Missförstå mig rätt. Det är klart att det inte löser problemet med fattigdom att ge julklappar till 50 eller 100 ungar. Men just de ungarna blir nog väldigt glada och för just de ungarna gör det nog en viss skillnad. Men löser man fattigdomsproblem genom att sitt och gräla om blått och rött då? Och anklaga varann för taskig människosyn?

Och när blev mat på bordet en rättighet? Är livet i sig en rättighet? Jag tror faktiskt att lite gammaldags hederlig tacksamhet mot "någonting-större-än-en-själv" - är det inte så AA-arna säger? - det vore inte helt fel.

När jag tänker efter så borde jag, som den folkbildningstyp jag, bli både glad och upprymd över att att folk ids sitta och tycka saker ganska så högljudt i bloggosfären. Det är ju bra? Jodå. Som den mes/diplomat jag är tror jag inte att vare sig blått eller rött är lösningen på fattigdom eller arbetslöshet eller vad det vara må. Ideologi måste ju också utvecklas, är det inte så? Att polemisera och skälla - är det bästa vägen till utveckling? Clara hänvisar till att "det finns statistik" som tydligt visar att allt blivit sämre för de mest utsatta de senaste fyra åren. Det kan jag omöjligt köpa rakt av. Det finns lögn, grov lögn och statistik - var det inte så?

Obs obs - jag har inte bekänns någon som helst politisk färg här. Det enda jag motsätter mig är polemiserandet. Det verkar så lätt att bara ställa sig på tvären, rätta in sig i ett led i direkt motsats till ett annat och på så sätt markera sin ståndpunkt. Är det så man gör? Är det det enda sättet. Min fråga är allvarligt menad. Kanske är det bara jag som inte hänger med.