yrkeskvinnan

Japp, det är onsdag vilket innebär CORE. Igen. Hua.

I söndags tog jag mig samman och paltade mig ner till gymet igen, för att köra ett styrkepass tänkte jag. Eller kanske Step-passet. Om jag tordes. Jag menar, jag är sjukt koordinerad vilket är svårt att tro med tanke på att jag är en kort och rent av lite satt person (nu kommer jag få skäll av han mannen eftersom han anser att det där är self-bashing, men vad fasen; jag ÄR lite satt). Det var alltså inte själva koordinationsprylen som jag oroade mig för utan orken. Snurrandet. Så jag frågade receptions-damen: "Tror du jag pallar Step-passet??" Hur nu hon skulle veta det. Hon pepp-peppade så där hurtigt som bara människor på F&S kan så jag tänkte att vad f*n. Och så knallade jag in.

Jag grabbade en bräda och ställde mig galet längst bak. Till saken hör att för om åren brukade jag träna aerobics - luuv it - och då ställde jag mig nästan alltid längst fram. Lite så där; "jag är kort och satt och har korta armar och ben och inte världen bästa kondition men jag är tok-koordinerad så move over, alla slanka typer. Här kommer jag!" Dessutom ville jag kunna se vad jag höll på med så att jag verkligen gjorde rätt. Och JA, jag ska erkänna, jag la alldeles för mycket tid på att jämföra och fundera på vad andra höll på med. Ganska dumt, tidsödande och t o m lite destruktivt.
ALLTSÅ ställde jag mig nu längst bak. Mitt för en pelare så jag såg verkligen inte mig själv på hela passet. Och det var ju så otroligt roligt! Tjoho! Världens tempo och en sån där speedad instruktör med mycket vicka på rumpan och mycket bålrullningar och ett sjusärdeles broadway-complex som vi alla skulle delta i. Skitroligt! Och jag tog det så lugnt som jag kunde. Jag tänkte att jag måste orka hela passet, vilket innebär att jag tar i så mycket som jag ids. Sen började det ju snurras och skuttas och olika håll och vändas bak och fram och spegelvänt och allt sånt...jättejobbigt och jätteroligt och jag hängde med precis hela tiden fast det var första gången. 

Senast jag var med på ett aerobics pass fick jag gå ut eftersom jag blev så otroligt yr i huvudet av allt snurrande och jag tänkte att det är pinsamt att svimma och det är taskigt att braka rätt in i grannen bredvid. Sen blev jag ju sjuk på riktigt.

Nedvarvningen i söndags var till Mack the Knife så nu har jag gått och nynnat på den i flera dar. När jag kom hem igen, svettig som en gnu och sjukt speedad jag med, hoppade jag in i duschen galandes:

Und der Haifisch, der hat Zähne
Und die trägt er im Gesicht
Und MacHeath, der hat ein Messer
Doch das Messer sieht man nicht

OOOOh, jag älskar Lotte Lenya.

MACKIE MESSER

Sen kan det ju vara lite mer Frank Sinatra om man nu tycker det är roligt. 

Well. Sen lugnade jag ju ner mig. Och idag är det som sagt core igen. Hu så jobbigt. 
Men det är ju bara att bita ihop. Det är ju musklerna man vill åt.