Yrkeskvinnan och kärleken

Efter föregående feministiska präktighetsanfall kommer nästa tankegång.

Jag funderade på kärlek.

Kärlek är ju...viktigt. Väl. Det största och allt det där. För mig är kärlek ett så vansinnigt stort koncept. Brett och omfattande. Jag älskar man och barn. Jag älskar mina bröder och min syster. Jag älskar mor och far trots att de är så besvärliga. (Och på det svarar de förhoppningsvis "right back at'cha".) Jag älskar mina vänner. Och allt det där är ju kärlek. Ju. Och så älskar jag Gud.

(Dessa tankar ackompanjeras av maken som spelar "Bereden väg för Herran på pianot...i september?)

Att rangordna är ju inte så bra, men visst är det på olika sätt jag älskar min man, min syster och min goda vän. Förstås. Men det gör mig lite beklämd när det fortfarande är så svårt att komma ifrån den här bisarra föreställningen om att det bara är kärleken till en respektive som kan göra en till en hel och harmonisk människa. Jag ska villigt erkänna att i mitt fall är det en stor hjälp, men kärlek kan ju fortfarande ta sig så många uttryck. (Två paranteser;
1. Maken har övergått till att spela nåt svängigt från Trazan&Banarne och
2. Hela detta kärleksresonemang utgår från kärlek som ... platonisk. Erotik och sex och snusk och sånt, det är en annan deal. Det tar vi en annan gång. KANSKE. Jag är ju trots allt pryd.)

Varför detta kärleks-ältande? Jo, för att även om jag tror mycket på äktenskapet som kall - väldigt katolskt och fromt - så är det på samma sätt som med t ex nunnor; en nunna är inte mer än människa. En gift människa är inte mer än människa. Dvs; bara för att jag har en man betyder det inte att jag inte har dåliga dagar. Att jag inte känner mig ful, korkad och...allmänt ur mitt eget skinn. (Precis som en nunna garanterat har väldigt ofromma dagar och mest tycker att hela den här kloster- och dokprylen är ap-trist och meningslös.) Och det beror inte på att min man slarvar med att ge komplimanger, eller diska, eller natta barn eller vad det nu kan vara... Han är bra på allt sånt. Lik förbaskat kan jag känna mig skräpig. 

Det händer att singlar i min närhet liksom nästan håller det emot mig; dvs "du har knappt någon anledning att klaga på nånting för du har din MAN!!! En BRA man dessutom. Du har ju nån att pussa; alltså har din rätt att känna dig fisig och klaga upphört." Och jag tänker bara i mitt stilla sinne att "kom igen nu". Även om man längtar som en tok efter att leva den där eftersträvansvärda tvåsamheten tror jag man ska försöka vara glad över det som är ens situation här och nu. Jag är - oftast - glad över min, var glad över din. Våga stå för att det kanske ibland rentav är härligt att INTE behöva tvätta 6 personers tvätt, lägga ut 8000kr i månaden på bara MAT från konsum, inte behöva inleda ett smärre projektarbete varje gång man ska gå ut och äta middag eller gå på bio. Kärlek finns där i livet, även utan man/fru och barn.

Det här låter säkert jätteidiotiskt. Staplade självklarheter kanske. Vad jag ute efter är lika banalt det; att vara glad där man är? Hitta kärlek där man är? Man blir inte självförverkligad bara för att man hittar en fru eller en man, om det nu är det man vill. Inte heller blir man automatiskt lycklig om man kan leva helt fri och ledig utan läbbiga ungar och nån tant eller gubbe hemma som ställer krav. Det är nåt annat som krävs. Tror i alla fall jag. Det behövs en strävan efter att hitta sin balans och harmoni precis där man är. Precis i det man gör. Och samtidigt ska man klara av att sträva mot mål och drömmar, utan att glömma sitt nu. Skit-svårt förstås. 

Jag är tok-lycklig över min familj. Över mitt äktenskap, över mina tröttsamma krävande ungar. Men den och det i sig, eller min situation i sig är igen garanti för att jag skutta runt som en liknöjd "färdig" robot. Och jag vill inte få slängt i ansiktet att jag inte har rätt att ha min nojor och mitt depp och trassel, bara för att jag råkar vara lyckligt gift. Det betyder nämligen inte att jag är otacksam, eller att jag inte uppskattar det jag har. Men till syvende och sist är jag ju ensam med min Gud och det är där jag måste hitta mitt värde. Det är där jag måste hitta kärleken. Se att jag är "älskansvärd". Det är där jag måste hitta min klippa. Det som jag vilar på och bärs av.

Vad vi än tror om tvåsamheten - att den är bra och god och viktig eller att den är något samhälleligt pådyvlat som understöds av Harlequin-romaner och dålig tv - så har jag träffat väldigt få människor som rakt ut säger att de aldrig vill leva i en tvåsamhet för att det är så tråkigt, eller instängt eller vad det nu är. Det verkar som nästan alla när den här drömmen om än i smyg, att det ska komma EN person och vara den som gör livet värt att leva jämt jämt jämt. Well. Jag har - mitt tycke - världens bästa man. Och jag är olycklig och grinig ibland i alla fall. Och det är inte hans fel. (Det finns få såpa-repliker som gör mig så illamående som "I am going to make you so happy." Någon annans lycka kan aldrig vara ett livsmål. Inte heller att någon annan ska göra mig lycklig och ha det som livsuppgift.) Det betyder inte att han inte älskar mig. Eller att jag inte älskar honom. För det göra han. Och jag. Varje dag. Det är ju ett verb det där, att älska. Även utan att blanda in sex.

(Parantes; nu har han gått över till att spela Solfeggietto av CPE Bach...)

Som vanligt harvar jag runt runt i mina små resonemang. Om du bara tyckte det här var staplade självklarheter; ok, då får du se det som en kortare rundtur i min skalle, typ "så här tänks det hos mig". Jag tror på tvåsamhet. Men jag tror mer på kärlek. Som något stort och brett och meningen-med-livet.
För vad är kärlek? Kärlek är att ge. Ge tid, omtanke. Inte svårare än så. Och ändå så otroligt svårt.

Nu har han lämnat pianot. Och anser att vi ska åka till landet. Om fem minuter. Stressa mig inte! 


Kommentarer
Postat av: sara

Man måste ha en viss självkänsla för att kunna ge i kärleksfull bemärkelse, tror jag. Har man ingen självkänsla och tycker man inte att man är värd någonting (att bli älskad) riskerar man att ge på ett destruktivt sätt, tills man blir tom och bitter, för att få sitt ängsliga bekräftelsebehov tillgodosett. Och det är ju inte kärlek. Kärlek är att kunna ge och att samtidigt kunna ta emot. Gäller åtminstone kärleken i en parrelation, möjligen också den till syskon och föräldrar och definitivt den till vänner. Men nog inte till Gud och barnen.

2009-09-26 @ 18:06:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0