Yrkeskvinnan läser skräp och blir arg

Det finns få saker som gör mig så grinig som illa skrivna böcker. Det är helt i klass med dåliga filmer och dåliga viner. (Det där lät snobbigt bortom rim och reson - må så vara.) Jag har precis läst klart "Mia - sanningen om gömda". Och jag ska försöka göra några korta iaktagelser.

Jag köper Monica Antonssons research och indignation i sak...eller vad man ska säga. Det är klart att det är fullständigt åt helsike att en person som Mia Eriksson med ett så pass märkligt förhållande till sanningen och verkligenheten har kostat svenska samhället så mycket pengar som hon har gjort. Att hon har tillåtits behandla sina barn och andra människor i sitt liv så illa som hon har gjort. Lika mycket år helsike är det att vuxna människor pucklar på varandra, som Mia ex bevisligen har gjort. Och det är åt helsike att bedra och gå bakom ryggen som det verkar som både Mia och hennes ex har gjort. Och som vanligt är det mest synd om ungarna som är helt oskyldiga och som antaligen farit mest illa genom hela soppan. Fy fan.

Jag får spader på Monica Antonssons språkbehandling och struktur. Hela boken är en enda lång text-massa som delas upp till synes godtyckligt med spattiga hopp i tid och rum. Det är en enda lång...drapa. Det brister i struktur. Det brister i logik. Och ska man nu kritsera någon annans text för just brist på logik, struktur och sanningsanspråk, då är det rätt bra om man själv är ordentligt strukturerad och logisk. Jag får en känsla av att hon drivits av en dead line eller kanske av att "vissa saker är så pass viktiga att få skrivna/gjorda att det är värt att det blir gjort lite halvtaskigt"...ungefär. Lite "don't do it well, get it done". Well, den här boken hade vunnit otroligt mycket på att vara lite mer well och lite mindre done. Hafsverk, det är vad jag tycker den är. Sen är det gräsligt och upprörande innehållsmässigt men eftersom det är så rörigt är man bara marginellt klokare efter att ha läst den. Det blir liksom oundvikligt att inte ifrågasätta även Antonsson bok när den är så galet spretig.

Jag ska erkänna; jag har inte läst Gömda och har väl inga galopperande planer på att göra det. Framförallt tänker jag ALDRIG köpa bokeländet - ska jag läsa den kommer jag låna den på bibliotek. Med stora solglasögon på och stor slokhatt. Haha. Nämen, allvaligt; jag kan bara inte sponsra Mia Erikssons liv med så mycket som en krona. Det går inte. Om så bara en bråkdel av Monica Antonssons bok stämmer så är det för mycket....

Jag har tappat i stort sett all respekt jag nånsin haft för Liza Marklund. Jag har tyckt hon skriver driven underhållande kvällstidningsprosa i sin deckare; jag har läst nästan alla med samma behållning som ett sjyst CSI-avsnitt. Och det är väl helt ok. Jag har tyckt att hennes engagemang för misshandlade kvinnor och utsatta barn är beundransvärt. Jag läste "Det finns en särskilt plats i helvetet..." med stor behållning. Jag har tänkt att hon är lite lite läskig också. Det är skrämmande med folk - kanske särskilt kvinnor - med mycket makt och mycket pengar. Som dessutom är socialt orädda och säger vad de tycker, nästan helt ohämmat. Som säger saker som "jag har inget intresse av lycka"... (Jag tror mig minnas att hon sa så i en intervju. Det gjorde mig lite rädd. Om man inte söker lycka - vad söker man då? Mer makt? Förändring till vilket pris som helst?)

Jag har undrat om kvinnan har någon som helst humor. Humorlösa människor är nämligen bland det otäckaste jag vet.

Nu vet jag verkligen inte vad jag tycker längre. Den långa, tjusiga norrländska amazonen med skarp penna och tunga, med alla sina fastigheter och millioner... hjälp. Ve den som kommer i hennes väg. Hela soppan med förelagan till "Paradiset" ger en kalla kårar. Eftersom jag inte vet om det är mentalt hälsosamt för mig att läsa ytterligare en kackigt skriven journalist-bok avvaktar jag med att läsa "Vingklippt - sanningen om Paradiset" av Elisabeth Hermon. Den var dessutom slut på AdLibris; tur för mig.

Det är nåt som stinker i förlags-Sverige tror jag. Jag har lite samma känsla som när jag läste I trygghets-narkomanernas land (David Eberhard ni vet). Sjukt intressant (no pun intended) och viktigt men VAR fanns redaktören på förlaget som gav ut eländet? Vilken ostrukturerad soppa den boken var!! Och då blir man ju ledsen, jag menar, när innehållet är så pass viktigt och relevant och engagerande, då vill i alla fall jag läsa något som är genomarbetat, strukturerat och redigerat. Faktiskt. 

Var är alla duktiga redaktörer? Hallå? Gör ert jobb, dammit. Förlag; sluta ge ut spatt-spretiga böcker som borde tröskats om åtminstone tre varv till innan de gått i tryck. 

Som det är nu tittar jag misstänksamt på varje volym jag planerar att läsa. "Will you be worthy?" tänker jag. Är du värd min tid? Mina hjärncellers arbete? Va? Det får du baske mig se till att vara. Mitt liv är för kort och jag blir grinigare för vart år som går. Jag vill inte slösa bort pengar, tid och tankekraft på skräp.

För att avsluta något ljusare; läsa Scarlett Thomas. Både PopCo och The End of Mr Y var riktiga höjdare. Riktiga litterära pärlor. Jag går och suktar på Dead end som hon också skrivit, men jag har inte vågat börja än. Jag är väl lite rädd att hon inte ska leva upp till mina förväntningar en gång till. Eller att den ska var så sjukt bra att jag blir halvdeprimerad när den är slut. 

Att läsa är en av de saker som gör oss till människor på rikigt. Är det så?


 


Kommentarer
Postat av: Förlagsmamman

Huka er förlagsredaktörer! Jag håller med, det är lite slit och släng över många böcker idag. Ingen har orkat ta tag i texten. Du kanske skulle ge dig på redaktörsskapet! Har du sett vår nya bok av Scott Hahn? Du kan gå in på bloggen och läsa lite om den. Det var ju faktiskt ni som tipsade oss om honom en gång i tiden ... Stor kram!

2009-09-17 @ 16:05:58
URL: http://bockerochstok.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0