yrkeskvinnan

...vid middagsbordet.

Det är en allmänt halvhysterisk stämning båder före, under och efter middagen.

Humlan och jag har varit och tränat mot alla odds (hon är lat och jag är spröd...eller är det tvärtom). Humlan fick därefter ställa sig och vispa pannkakssmet. Maken glömde att ta av sig sina nya pondus-brillor och vi vill inte ha en pondus-pappa vid bordet. Han får gå och byta. Humlan inleder middagen med att bli arg över att jag är arg på att hon för två veckor sen slarvade bort en bikinidel på badhuset och den här veckan slarvade bort ett par simglasögon på samma badhus.

-HÅLL ORDNING PÅ DINA SAKER, gastar jag.

Humlan surar. En diskussion om huruvida Killen tittat under vattnet när HAN var på badhuset idag utbryter. Han är röd i ögonen nämligen. Simglasögonen är ju borta. Humlan bidrar med en bisarr anektdot om fattiga barn någonstans i världen som har speciella ögon för att kunna se bättre under vattnet. Jag fattar ingenting och det säger jag. Hennes syskon kommer till undsättning och fyller i en mängd detaljer. Jag fattar fortfarande ingenting. Humlan blir sur igen. Sen åker hennes beryktade polismössa på och hon tillrättavisar sina bröder i tur och ordning för att de tar för mycket ananas ur morotssalladen.

-MEN SLUTA PETA I MATEN MED HÄNDERNA, gastar jag åt Killen. DU KOMMER TORKA AV DIG PÅ DUKEN, TRÖJAN ELLER BYXORNA OCH JAG KOMMER BLI VÄLDIGT ARG VILKET DET ÄN BLIR.

Killen säger "jajaja".

Ny diskussion utbryter. Vem är bäst - Johan Glans eller Björn Gustafsson? Divan och jag är för Johan Glans, killarna och Humlan håller på Björn Gustafsson. Maken håller sig neutral. Vild ordväxling utbryter. 

- MEN SKÄR DIN MAT!!! SLUTA BIT AV! gastar jag, fortfarande åt killen.

- Jajaja, säger Killen.

Divan vill berätta vad hon gör i slöjden.

-JAG VILL INTE HÖRA! gastar jag. 

- Men...det är religiöst, säger Divan ynkligt. Maken och jag bryter ihop. Vi gör en kollektiv imitation av hur man är när man är väldigt FROM. Sen garvar vi oss sanslösa igen.

Divan fnissar. Sen följer en lång utläggning om nåt slöjd-igt, det är nåt med kors, trä, broderier ... etc etc. Jag har svårt att hänga med.

- MEN FÖR HÖGE FARAO!!! TA NER ARMBÅGARNA! SKÄÄÄÄÄÄÄÄÄR!!!

Jag bankar i bordet och vevar med armarna. Hunden smiter besvärad ut ur köket. Killen himlar sig.

-JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR HAN ÄR SÅ DRAMAAATISK! gastar jag. VAR KAN HAN HA FÅTT DET IFRÅN???

-DIG! gastar alla syskonen i kör.

Jaha. Jag är tyst en stund.

-Men SNÄLLA... MÅSTE du hålla kniven i nittigradersvinkel utifrån talriken så där? Det är klart att det inte går att skära då!

Killen himlar sig igen.

-Det går inte att skära alls, muttrar han.

Sen bryter Killen ihop. Han döljer sina ögonen i handen. 
-Killen är ledsen, säger Humlan oroligt. 

Killen har stora tårar i ögonen fast han understryker ansträngt att det han absolut inte gråter. 
-Det är bara vatten, säger han sammanbitet.

Ny diskussion: är tårar salta eller söta? Humlan påstår att det smakar sött. 

Jag tröstar Killen. Jag ber om ursäkt för att jag väsnas så hemskt och för att jag bråkar så mycket med honom.

Medan jag börjar fippla med datorn hör jag brottstycken av ytterligare en diskussion. Om oljor.
-Jamen, säger Humlan, om fiskleverolja är nermalda fiskar borde ju barnolja vara nermalda barn...

VA?

Jag måste ha missat nåt.

Herr Minst har mest suttit och flinat borta på sin bordskant. Han dråsade ner ur ett träd på dag...förlåt, förskolan och fick hämtas tidigt. Han ynkade och pynkade enligt konstens alla regler ända tills han låg nerbäddad i soffan och fick ser fyra avsnitt av Dr Snuggles. 

Sen kelade han med hunden och meddelade (för vilken gång i ordningen) att det är tur att vi skaffade en tax "eftersom de har så flaxiga kraftfulla öron".

Köket ser ut som ett slagfält. Alla har gått härifrån. Jag överväger min vana trogen att smita från disken. Jag diskar MYCKET sällan här hemma. Det beror på att jag gör all tvätt. Jag är ursäktad.