yrkeskvinnan

Jag skulle ha gått och tränat, men det gick inte. Mina ben var wobbliga och det tog dubbelt så lång tid som det brukar att gå en runda med hunden... Skit också.

Jaja.

Jag - och halva världen med mig - har tydligen inte heller kunnat låta bli att titta på de svenska hollywoodfruarna...
Jag är helt...flabbergasted. Jag förstår mycket lite. Det är som när man inte kan låta bli att titta på nånting fast det är jätteotäckt. Vad är det dom säger, amerikanerna; "it's like that carwreck when you can't help but watch..." eller nåt.
Hu. Vilka liv. Vilka mängder blonderat hår. Vilka plågsamma svenska dialekter. Vilken otäck människosyn. I alla fall hon, ankan. Hjälp. Att på bred malmöitisk skånska bräka att "doåm är ingenting" om andra människor, eller om vad andra tjänar ("detäor inga pengaar; det är vaod jaog lägguurr pöo mäjk app pöo en möonad") - vad fan liksom...
Och jag försöker rannsaka mig för att se om det är så att jag avundas nånting av det där. Men det är precis tomt. Näe, jag avundas dom ingenting. Nada. Jag föredrar mitt muggiga radhus anytime, att ha lite hull, att hänga med min karl och inte behöva dela honom med "hysteriska fans", att inte släpa runt på diamater som är mer värda än tio stycken radhus som mitt... Tappar man inte perspektiv då? Antagligen. Så; näe tack.
Sen var jag ju lite lite svag för hon fyrabarnsmamman - jag identifierar mig väl lite - men lite hurrrgh var det ändå att höra henne säga, sävligt och dant att "jag ställer höga krav på mig själv att det ska vara tåpp nåttch". Hähä. Eller när hon sa "nu måste jag tänka väldigt snabbt" och det tog typ en halv minut att kläcka ur sig den meningen.. Cheesus. Men hon var ju lite söt i alla fall. Jag ska också börja klä upp mig till allt. Jag ska också blondera mig bortom rim och reson. Jag ska byta om när jag går in i tvättstugan, klä upp mig när jag ska till konsum... eller nä, det ska jag inte.

Ovanpå min pinsamma konsumtion av tv3-program (måste skärpa mig där, jag har ju nån slags image att uppehålla tror jag) så  håller jag på och läser "Mia - sanningen om gömda". Rätt intressant; det här med sanning är ju alltid spännande tycker jag. Men; det plågar mig lite att Monica Antonssons text är så pass spretig och flöjtig. Att hon av nån obegriplig anledning skrivit den i berättelseform själv och dessutom knökat den full med direkt ointressanta detaljer. Som t ex att hon har två goda vänner som alltid ställer upp och diskar när de har haft fest. Vad farao har det att göra med journalistiskt grävande eller det stora avslöjandet att göra? Ingenting. Eller att hon envisas med att ställa en drös ledande frågor rakt ut i luften i tid och otid. Som till sist bara framstår som spekulerande.
Nåväl. Jag ska plåga mig igenom resten och så ska jag se om jag hittar några recensioner från när den kom ut. Jag minns att omdömena var så där halv-nådiga.

Jag är så galet trött. Det är hårt att vara kvinna.