yrkeskvinnan

Det har varit grått länge nu. I förrgår när jag var ute med hunden försökte jag desperat få mig lite solstrålar till livs men det var som förgjort. Jag hade sett flyende skyar ila över förortshimlen, jag hade anat en blek vintersol och jag skyndade mig verkligen. Men när jag väl var ute var det grått igen. Jag vet att det är av godo att bara få dagsljus på sig men ändå. När jag så kände hur det sakta började dugga lite på mig, då förvandlades hela jag, eller i alla falla mina livsnadar till en enda stor trött suck. Och jag började på allvar tycka att det här med att skjuta sig en kula för pannen eller efter en flaska whiskey krypa in i en lövhög och bara somna och glömma, det kändes inte helt oävet.
Fast så fort jag hade tänkt så blev jag mer beklämd över att jag just tänkt så. Jag har ju en hund. En liten tax vars päls började krusa sig lite märkligt i blötan. Som blev väldigt uppspelt över dammarnas änder. Och inte nog med att jag har en hund. Man kan inte krypa in i lövhögar för att dö när man har fyra små/stora barn. Eller en man. Man får inte göra så mot dom. Det är fult, själviskt och ondskefullt, nästan.

Nåväl. Vi var ute en timme hunden och jag. Han blev lortigare än han nånsin blivit förr i sitt ettåriga taxliv och jag fick duscha honom i säkert 20 minuter när vi kom hem. Sen stod han där och tax-darrade till han skakade på sig med emfas. Jag höll en handduk över som ett tält för att skak-vattnet inte skulle hamna över hela badrummet. Sen slöade vi soffan. Och jag kände mig inte mer suicidal den eftermiddagen.

Hur som helst. Det är hårt det där, när man inte kan resonera sig ur sin angst, sin spleen. När det inte på något sätt hjälper att man har sina barn, sin man, sin tax, sitt hus, sin något-så-när-hälsa (jag är ju inte lam, blind eller tarmsjuk i alla fall), när man bara känner att man är farligt nära den svarta slippriga nedförsbacken som bara leder till alkoholism och fosterställning och för mycket choklad och till slut att man slutar äta, tvätta sig och kryper in i en lövhög för att dö. Well. Desperate times calls for desperate meassures. Alltså försöker jag än en gång att konsumera bort min ångest.

(Parantes, för många år sen var jag på Akademibokhandeln i Frescati, Stockholms Universitet. Det var riktigt många år sen, alltså för man och barn och allting. Jag hade plockat på mig en försvarlig hög böcker och kände mig lätt om hjärtat och pengar hade jag också. Det var för all del nog en hel del kurslitteratur, säkert nån anteckningsbok och nån fin penna. Den dystre, store skäggiga mannen bakom disken tittade allvarligt på mig och sa, utan att le: "Har du konsumerat bort din ångest nu?"
Oslagbart.)

Jag surfade alltså på CDON en stund. Och där hittade jag något som letat efter i många ÅR. Jag försökte beställa. Det gick inte. Jag hade lösenordsproblem. Eftersom jag både är en medveten konsument och en allmänt välvilliga människa försökte jag både tre och fyra gånger att få ett nytt lösenord, men det gick inte. Jamen, då får det vara, CDON, nu sumpar ni en kund, tänkte jag ilsket och beställde hos Ginza eftersom Discshop inte hade det jag nu så hett åtrådde.
Igår kom paketet. Jag kunde knappt bärga mig. Jag hetsade familjen att slänga i sig pannkakorna för nu skulle här njutas. Här skulle barn fostras och bildas, och  gamla minnen återupplivas.
Hela familjen inklusive taxen bänkades i soffan. Och sen såg vi cirka hälften tills barnen skulle gå och lägga sig, och jag var så lycklig att jag nästan förlät min man trots att han somnade en bit in i andra världskriget.

Vad var det vi såg?



Det är tydligen en lång historia varför den har varit så svår att få tag i men NU äger jag den på DVD och jag var som ett barn på julafton. Och jag förvånade mig själv genom inte sjunga med och säga alla repliker precis hela tiden utan bara lite lite grann. Jag insåg dock - igen - vilken skrämmande stor del av min egna humor som har sitt ursprung i denna farsartade revy. Lustifikationer som jag kläcker ur mig i tid och otid och som jag i går insåg att "va, kommer även DET härifrån?" Och egentligen är det ju sjukt irriterande med någon som går omkring och citerar något som de runtomkringvarande inte har den blekaste vad det är... Nu var ju Maken trött men till med han fnissade lite extra åt "Vi har ALLT! / Nej vi har inte allt. Vi saknar mjölk, havregryn och pilsner!"

"-Men - så där brukar ju du säga..."

Och vid frukostbordet började den yngste sjunga: "Jag ska mörda/Herr Wresig/På lördag..."
Då blir en mor stolt.
Och har man skrattat ordentligt och känt den där genuina glädjen och tillfredställelsen över något intelligent, roligt och vansinnigt... då känns det mycket långt borta att skjuta sig i pannan eller krypa in i nån regnblöt lövhög för att dö.



Och nu låter jag bli att skriva "tack Tage-Lena Ekfredsson" för det är ju fånigt, men ändå... jag tror ni hajar.

"Jag kan steppa. Men det VETTA FAAN OM JAG VILL!!!"

Ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping...

Okej. Jag får ta mig samman. Det är blöt grå dag i dag också som jag forceras och läggas till handlingarna. Men idag kan jag komma hem och titta på Fröken Fleggman. Så nu känns mycket lite bättre.

"-Lilla...fröken ...Fleggman... får jag kyssa er på...på...på

- På ... på ... på vadå?

På...på... TORSDAG??"