yrkeskvinnan

Jag är hemma igen och det är väldigt skönt. Samtidigt som det också är jobbigt...ehuru jag inte får bära eller lyfta nånting tyngre än ett mjölkpaket de närmsta veckorna.

Men jag ska ta det från början.

Söndagen var som sagt lite ... usch. Måndagen dammade jag av torrt skinn och återhållen oro. Maken och jag kom till sjukhuset i god tid. Jag fick piffiga kläder (vit rock, blå rock, strumpor...) och visades till en säng. Jag frågade hur länge jag skulle vänta och de sa att ja, en två timmar i alla fall. Gulp. Jaha. Jag traskade tillbaka till mitt skåp och hämta bok och tidning. Det gick så där att läsa.

En liten pojke rullades ut och kom tillbaka - några halsmandlar som opererats bort tror jag. Det hostades och snörvlades och han var ledsen. Bredvid mig till vänster låg ett opererat knä som fick gå hem ganska omgående. Och där låg jag och väntade på att klockan skulle bli ...dags. Farbror sjuksköterskan kom och satte kanyl i armen, farbror narkosläkaren kom och förhörde sig om ditten och datten och farbror kirurgen kom och ritade en MYCKET pedagogisk teckning av vad han ämnade göra med mina insidor. Brrr...

Jag blir alltid lite förvånad över hur lite folk "läser på". Han frågade "Har du några barn?"  Borde inte det ha ståt i nåt papper nånstans eller vad? Så jag fick åter förklara hur kopiöst med barn jag har och att nej, de har alla blivit till utan större än normal ansträngning, inga snitt bla bla bla... Sen fick jag vänta igen. De kopplade i ett dropp...och jag behövde gå på toa (igen) så jag krokade resolut ner droppet och traskade bort till toan. Självklart började det rinna blod i slangen - som ser så otrevligt ut men de sa att det inte gjorde nåt.

Sen var det dags.

Jag rullades i väg i sängen, fick sånt där grön-igt hårnätsmössigt som ser väldigt mycket ut som matsal på mellanstadiet. Sen fick jag faktiskt kliva ur sängen och själv gå till operationsbordet.

Där nånstans blev det lite mer än bara lite oroligt och lite jobbigt. Det blev mycket jobbigt. Operationsbritsen såg ut som en sån där bänk de avrättar folk på. Opp å hoppa bara.

Jag började gråta och blev blöt i öronen. Det rann åt det hållet. Men alla maskade nyllen såg jättesnälla ut och en röst sa att nu ska du få nåt så det blir lite roligare. Det var som att få två glas rödtjut intravenöst. Hu så det snurrade - och jag började fnissa istället. Sen kom ett par snälla ögon till och tittade ner på mig.

"Hej", sa snälla ögonen. "känner du igen mig?" Nä, det gjorde jag ju inte. Då drog ögonen ner masken och det var vettiga sjysta doktorn som jag träffat för ett par veckor sen, som kollade cystorna med ultraljud och sa "Hm, jag förstår att du har ont.."

"Hur är det?" sa snälla ögonen. "Det blir bra det här".

"Tänk på nåt trevligt" sa de första snälla ögonen som gett sprutan som jag blev snurrig av. "För nu ska du få sova".

Sen drog de ner rullgardinen.

SVART.