yrkeskvinnan

Jag tog inget piller igårkväll. IngA piller kanske jag ska säga eftersom jag vanligtvis måste ta två starka otäcka saker. Nu hade jag drucket ett litet glas Gewürtsraminer (jag tror det stavas så...) och så fick jag för mig att om jag nu tar mina piller kommer jag att orsaka mig själv svår leverskada. SÅ jag lät bli. Det fick bra att somna ändå, till slut... MEN. När jag vaknade och satte mig upp höll jag på att svimma för att det gjorde så ont. MER PILLER!

Jaja.

Sen organiserade jag lite barnarbete och fick min äldste son att bära ut rena-tvätten-tvättkorgen i trädgården där jag likt en 90-årig tai-chi-tant hängde tvätt i slo-mo. Det var ändå rätt behagligt - ni vet hur jag blir av att hänga tvätt i trädgården... och idag blåser det också.

Hihi, min granne (sjuksköterskan) dök upp i köket i morse med en låtsas-name-tag som det stod "nurse Ratched" på. Oerhört roligt. Jag fnissade. Hon förhörde sig barskt om huruvida jag faktiskt varit uppe, varit på toa, inte tog i för mycket, men inte heller för lite och snart borde jag inte behöva ta så starka piller längre. Lika mycket. Nänä. Vi får väl se.

Jag skriver på min nya dator. Det är helt fantastiskt och bokstäverna bara rinner ut på skärmen. Man behöver inte mosa på a-tangenten längre så att brosket knakar i hela lillfingret, vilket är fantastiskt.
Den midnatssblå färgen var i sobraste laget, men det kanske är bra. Man ska inte bli för frivol...eller nåt.

I will take picture later.

Igår kväll såg vi Mannekäng i rött, Arne Mattson-filmen från 50-kallt. Maken somnade denna gången efter ca 2/3-dels film, vilket var marginellt bättre än Damen i svart. Då somnade han typ efter en kvart. Det går så SABLA långsamt, och man är liksom inte riktigt van. Det kanske skulle ingå i lite progressiv utbärndhetsterapi att titta på Arne Mattsson-filmer, eller varför inte, vilken sabla film som helst, bara den är inspelad före 1965. Allt går LÅNGSAMT. Det är bra. Plotten var allmänt hopplös och nån som man trodde var mördad var inte alls mördad utan de likrester man hittat i den nedbrända gården var en en gammal mumie (!! - CSI-människorna skulle få kall-pink om de såg detta, för att inte tala om hur de skulle reagera på hur polisen hanterar bevismaterial som eventuella mordvapen - "det här får de titta på på labbet, sörrö" (*kladd kladd* utan handskar och pang ner i en skrivbordslåda...jojo)... Oerhört roligt. 
Behållningen med filmen är de otroligt snygga kläderna. Och han modeskaparen har bara ett namn, MAGO. För- eller efternamn? Vet ej. Men läckert är det.


Men nu vette sjutton om jag orkar se fler färgdeckare. Det går så väldigt långsamt.

Apprpå olika terapimetoder. Jag såg en repris - jag tror i alla fall det är en repris - av nån slags doku-tjosan med min "favorit" (nåja) Sir Richard Branson och en massa entreprenöriella amerikaner som ska få blir hans...nånting. Assistent, ta över nåt bolag, oklart - jag har bara sett ett halvt avsnitt. Men jag blev lite uppiggad av det faktum att halva gruppen fick vansinnesuppdraget att gå balansgång på en small balk (typ 8 cm bred) 3 KILOMETER upp iluften, mellan två luftballonger. Vansinne. MEN, det roliga är att på min utbildning pratade vi mycket om mod och jag ställde mig frågan i nån briljant uppsats om det inte borde ingå just mod-övningar när man pysslar med entreprenörskap. Hoppa från 10-an på badhuset, hålla i nån fågelspindel eller så. Eller för all del, gå balansgång 3km upp i luften mellan luftballonger. Richard och jag försår varandra. Sen att jag i praktiken är en fegis visar väl bara att ... jag skulle behöva lite chockterapi samt att insikt och handling inte alltid följs åt. Det var väl profound?

Vad mer? Jo, jag hörde Dorren Månsson på RixMorronzoo härom veckan, och eftersom jag dels legat i halvkoma med uppsprättad mage, haft ångest inför denna proceur och dels haft seg A-tangent har jag inte kunnat kommentera det hon sa. Då.
Jo, hon har ju två barn. Två döttrar. Som är systrar. Och Doreen sa flera kloka saker om detta, bl a att bara för att hon blev mamma ung så har hon det inte nödvändigtvis lättare som morsa, vilket jag bara kan instämma i. Tonåren för hennes tjejer är lika pestiga som för andra tonåringar typ. MEN. Sen kommer det här som tydligen håller på att bli en käpphäst för henne, nämligen att hon tar väldigt illa upp när folk frågar hennes döttrar om de är halvsystrar. "De ska inte ens behöva veta vad det är - de är SYSTRAR" säger Doreen upprört. Hm. OK. Nja, jag håller inte med. Och det gör jag därför att jag råkar veta vad det handlar om, för egen del, så att säga. Och nej, jag har inte en massa tvärkonservativa jobbiga stelbenta fyrkantiga åsikter om detta bara för att jag är katolik, NEJ. (Det var jag tvungen att säga först, lite lagom defensivt så där...)
Men så här är det. Jag har fyra syskon. En hel, en plast och två halva. Dvs, en bror som jag har samtliga föräldrar gemensamt med, en bror och en syster som jag har samma far som samt en bror som jag inte har några föräldrar gemensamt med men våra föräldrar är gifta med varandra. Komplicerat? Nä, inte särskilt. Nu till knäckfrågan; gör jag någon skillnad mellan dessa syskon? Är det HELT irrelevant vilka föräldrar vi har och inte har gemensamt? Ja det är det OCH nej, det är inte. Ja, det är det ur nån slags "vi-bryr-oss-om-varandra"-perspektiv, nej det är det inte ur ett "allmän-ordning-och-reda-perspektiv".
Jag kallar min syster för syster. Om nån undrar lite mer specifikt och om det har nån betydelse, kanske bara för ordningens skull, kan jag också tala om att vi bara har samma pappa men inte samma mamma. Det skulle inte falla mig in att kalla henne för halvsyster i tid och otid - det skulle för mig kännas som att markera avstånd. Ibland behöver jag göra det, för det finns ett avstånd. Vi har inte alla föräldrar gemensamt men framförallt har vi inte växt upp tillsammans coh det är 9 år mellan oss.
Samma sak med min bror. Den bror med vilken jag har alla föräldrar gemensamt. I många avseende är min syster och jag mer lika och har mer gemensamt. Men jag känner mig närmare min bror. Varför? Är det bara för att vi har alla föräldrar gemensamt? Näe - även om jag tor att det spelar lite roll. Men främst har det att göra med att vi har växt upp tillsammans. Delat hem och omständigheter i mycket större utsträckning än vad jag gjort med min syster.
Jag tycker inte det är så konstigt om Doreens döttrar känner sig väldigt mycket bara som "systrar" - de lever ju ihop. Sen tycker jag att man inte behöver bli så himla upprörd över att det faktiskt spelar viss roll att de har olika fäder. Det kommer kanske synas i deras personligheter - vad vet jag? Och då är det väl bättre att man har pratat om det, att man nånstan erkänner för sig själv att "så här ligger det till". För det spelar roll. Sen hur stor roll, det kan man ju filosofera över. Men det här "låtsas som att det är helt egalt och oväsentligt", det tycker jag luktar lite förljuget. Jag har svårt för sånt.
Det var min personliga reflektion över hela hel-och-halvan-prylen när det kommer till syskon. För det är klart att till syvende och sist har jag  fyra syskon. Och ibland är det relevant att konstatera vem som har vilka föräldrar.

Nu måste jag leta cykelställ. Och bäva inför min systers kommentarer till detta.