Yrkeskvinnan och häftklamrarna

Jo. Sen vaknade jag igen. Direkt, kändes det som, men det hade nog gått ett par timmar. Det var antagligen helt kopiösa mängder morfin i mitt system för jag var väldigt dålig och trött. Inte ens särskilt lättad, det bara konstaterades att jaha, vaken igen, det var väl bra. Hela tiden kom någon snäll människa och frågade " på en skala 1-10 hur ont har du?" Jag tyckte det var rätt ok, men då jämför jag ju med 4 förlossningar, gubevars och jag hade ingen som helst lust att spela hjälte. Det låg väl runt en 7-8 tyckte jag. "Mer smärtis", sa den snälla och petade i mig mer mofin. Smaskens.
Jag insåg att jag hade slangar precis överallt. I nästan, i armen,.... och kateter. Usch. Jaja, det var ju praktiskt, men man har alltså gröpt mig på intima ställen medan jag sov...well, jag minns ju inget så det var väl inte så farligt. Kanske.

Till slut dök han mannen jag är gift med upp. Det var skönt. Jag kan ju inte ha sett så kul ut, med alla slangar och allt. Men han klappade lite på mig och sa att jag såg blev ut. Tror jag det. Ett JÄTTEBANDAGE satt det på magen också. Jag var en drogad teletubby.

Tillslut var vi överens om att jag hade nån slags smärtnivå på omkring 4 och då var det ok att palta sig upp på avdeleningen. Eller så här; jag rullade mest och två snälla människor rullade mig. Mannen hade åkt hem igen. 
Väl på avdelning började jag gråta igen så smått. Lättad. En ganska barsk sjuksköterska kom in och sa åt mig att slappna av - "du spänner dig, jag ser det". *snyyyyyft*
Då blev hon med ens väldigt moderlig och började förhöra sig varför jag var så ledsen. Jag hade varit jätterädd, insåg jag. Inte bara lite rädd, eller lite nervös. Jätterädd. Och det står jga för. Nån har ju faktiskt skurit upp magen på mig, plockat ut skräp som inte ska vara där, och sen sytt ihop mig igen. Usch så otäckt!
Den moderliga barska lutade sig över mig och klappade om. Sen frågade om jag hade barn. När jag sa att jag har det och dessutom fyra stycken höll hon först på att svimma och sen sa hon "jamen då så" och jag började genast fundera på om de snart skulle tala om att hela min livmoder var borta. Barska sjuksköterskan sa strängt att jag inte skulle ha fler barn utan ta hand om mig själv nu. Sen förhörde hon sig i ganska rejäl detalj hur mitt liv ser ut, vad jag gör - jag fick känslan av att hon mest ville ha koll på att jag inte var någon inlåst hunsad hemmafru. Moi?
Jag blev - som alltid - provocerad av "du ska inte ha fler barn" och "då räcker det ju nu". Så jag var tvungen att säga nåt om att "det vet man väl inte" och så. Det var då hon började förhöra sig. Jaja...

Jag försökte äta lite smörgås. Det gick så där. Jag höll nästan på att kräkas men klarade mig. Såg för mig hur hela magen skulle spricka upp.... brrr.

Jag sov ok. Jag fick frukost med kommentaren "du har ju inte opererat armarna så du får bre själv". Kärvt. Fast det kändes rätt bra. Till sist skulle jag få ställa mig upp...mycket otäckt och snurrigt. Och sen blev det ett enorm tjat om toalettbesök - det är ju för mitt eget bästa men man känner sig ju som en femåring..."Ska du inte gå och kissa nu?" Jösses.

Jag låg inne en natt till, sen stod jag inte ut längre. Och eftersom jag kunde gå på toa alldeles själv (stor kicka), och inte svimmade och verkade klara mig på starka piller utan morfin så fick jag åka hem igår.

Jag kan inte ligga på sidan. Det gör ont att djupandas.
Och när sjuksköterskan Lena skulle lägga om förbandet och det stora bandaget skulle av, höll jag dels på att få en ofrivillig bikiniwax (fy) och dels vågde jag inte titta på såret. Men så tittade jag i alla fall... Hjälp! Frankenstein! Om jga inte vore så pryd och en massa andra saker skulle jag nästan ta en bild på det men det blir ingenting av med dig. Hualigen så otäckt. Tio stycken häftklamrar på rad från naveln och ner. Tror jag, jag har inte räknat. Frankenstein som sagt. Nytt bandage och några extra att ta med hem.
Om en vecka ska jag ner på vårdcentralen och nypa bort klamrarna. Brrr.... Otäckt.

Vilket pers. Och inte är det över heller.

Jag hann läsa ut boken om Mother Angelica på sjukhuset. Jag är väldigt kär i henne.

Nu ska jag se om fru Perelli går vidare. Go Charlotte!

Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren - även nöjd kund))

Det där låter nästan som att föda barn för första gången - fast aningen läskigare (jag var mest nervös). Hoppas verkligen att de har fått ut allt skräp nu, och att du slipper att ha ont i fortsättningen.

2008-05-23 @ 14:04:27
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/
Postat av: Mona

Vad tapper du är! Herreminje, det är väl klart att man kan känna sig tokledsen efter en operation. Det är ju ingen förkylning direkt. Nä, verkligen inte. Dessutom tycker jag att den där sjuksköterskan inte har att göra med om ni ska ha fler barn eller inte. Det räcker? Och det kunde hon säga så där på rak arm. Du har ju många fertila år kvar.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0