yrkeskvinnan

Jag är en sucker för våren. Ge mig april och maj och jag blir en trevlig och snäll människa på nytt.

Men så är jag sjuk och det förtar lite av vårprylen. Och så har bokstaven "a" börjat med later på tangentbordet. Den strejkar ungefär 6 av tio gånger vilket gör mig väldigt irriterad OCH trött i lillfingret... Jag behöver en ny dator.

Det är en vacker vacker dag och jag sitter kvar hemma med min onda hals och rosslar och hostar tillsammans med minsting som tittar på Heathcliff/Nissa på DVD och är lycklig. Detta medan övriga familjen är i körka. Jag har slitit ut mig lite grann känner jag. I tisdags dök jag upp sent (mycket sent) på jobbet (smör och bröd-jobbet, inte min vision, mitt projekt, min världsförbättring) med liten pojke i släptåg. Han fick sen titta på DVD och spela skumma spel och lägga pussel i tre timmar medan jag kämpade med räkningar och utskick. Sen tog vi oss hem vi buss och sluss och pendeltåg där det var knökfullt och jag lyckades peta ner barnet på improviserad sittplats mellan säten...väl hemma insåg vi att barnet hade 39,1...jag är en dålig mor.

Sen var det tufft frukostmöte - i bemärkelsen att det är roligt att höra om andras framgångar och berätta om dina (nåja) egna. Jag jobbade på, trots att det var Valborgsmässoafton och allting. Jag ringde England, jag mailade och mailade, jag räknade och packade och hade mig... Sen var det budget-time och min coach och jag räknade tillsammans tills i alla fall jag såg i kors. VI kom fram till att med 100 kunder kan jag ta ut anständig lön. Med 300 kunder kan alla vi tre brudar ta ut anständig lön. Ålrajt!! Då finns det nåt att sträva efter i alla fall. Och coachen, som är en tuff böna som inte ser mellan några fingrar sa att det faktiskt ser ut som det kan bli eknomi i det hele...

Jag samlade ihop mig, träffade make och 7-åring i centrum efter en ovanligt snabb bilfärd hem från norrort till söderort. (Vår insekt är en så snäll liten bil.) Vi handlade och hade oss men väl på väg hem, då vi också beställde hämt-pizza, mind you, började det regna. Jag tyckte synd om alla. Mig själv för att jag jobbat typ 9 timmar en dag så alla andra jobbar max 4, min 7-åring som helst av allt ville titta på brasa men som nu inte skulle få det eftersom det dels regnade och dels var hans föräldrar som gamla disktrasor...och sen tyckte jag synd om de ambitiösa människor i den lokala idrottsföreningen som arrat och slitit och haft sig för att valborgsmässofirandet skulle bli så bra som möjligt.


(OBS - förra årets Valborgsmässoeld.)

Vi blev kvar hemma...vi tittade på...nåt som jag glömt eftersom jag var så trött. 7-åring grät förtvivlat, alla andra vegeterade tills det var dags att sova. Sen tittademaken och jag på nåt samhällsprogram om valborgsfylla och spritlangning till unga och ... hela mitt modersväsen satt och kokade av både ilska, omtanke och.... nån slags mild förtvivlan. Jag ville bara lappa till de dumma glina som låg på galonmadrasser och kräktes och bråkade och luktade illa och hade sönder sig själva och sina kläder och gjorde sig själva illa och sina föräldrar oroliga.

Och jag VET att en och annan cyniskt grinig och skadeglad typ kommer skrocka och säga att "haha, snart är du där, hähä, snart har du tonåring själv får du se hur lätt det är, snart står de i hallen och luktar häxa och malibu och gula blend (finns de ens fortfarande?)...haha, kul med barn, haha...." Skit på er. Den dagen, den sorgen. Jag vet ju inte alls hur det kommer gå med mina egna tonåringar. Det lär liksom visa sig. Men jag ska göra vad jag kan. Och det är rätt mycket.

Men det går vi in närmare på en annan gång.

Det blev första maj och kalas hos goda vänner, inte i något politiskt tecken utan för att fira en första kommunion. Det var mycket fint och tervligt på alla sätt och vis.

I förrgår fredags hade vi gäster. Övernattningsgäster och det var mycket trevligt. Jag upptäckte att brödet nästan var slut och att även MJÖLET nästan var slut...ve och fasa. Jag ställde mig omedelbart och bakade (jag skojar inte) 6 limpor och en BGG (=Bara Goda Grejjer)-kaka samt sammanställde midddag för åtta personer... Hjälp. Men det gick det med.
(Kakan finns i den här fantastiska boken:



Kan varmt rekommenderas.)

Lördag morgon. Ingen röst. Maken gjorde pannkakor, stekta tomater och bacon till alla. Gästerna skjutsades till flyget. Jag försökte få igång min hals, men det gick först inte alls...haha.

Till sist var det väl acceptabelt och jag kände att tvättstugan och jag behövde umgås lite, samt att det var dags att förbarma sig över några ledsna äpplen. Sagt och gjort. Många tvättmaskiner och en äppelpaj, en plåt äppelmuffins senare var jag bara "tvungen" att göra spenatsoppa också samt parmesanbullar till. Nipprigt. Jag vet.

Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga mig i badet och läsa Maria Ernestam i en timme. Det var mycket välgörande.

Igår var det också Dolly-tema på SVT2.

Jag älskar Dolly. En timmes dokumentär om Dolly-fans gjorde hela familjen nervös, jag hotade nämligen med att också börja bära rosa peruk, antenner samt sätta upp Dolly-bilder överallt i hela huset. Men allvarligt talat, fans är märkliga varelser. Fan-dom är ett märkligt fenomen. (Hittade jag just på ett ord?)



Sen konsert med Dolly - fantastiskt. Hon är ju som en utomjording...jag kanske ska starta en sekt som hävdar att Dolly är en utomjording? Hon är bara så...fantastisk.
 (Nej, jag har inte biljetter till konserterna i vår, vilket är lite trist...)

Sist visade de Steel Magnolias.



Jag har inte sett den sen...vad, 1991 kanske? Jag såg den tillsammans med några tjejkompisar och jag vet att jag var arg i flera dar sen...och jag har sen dess hävdat att det är en av de sämsta filmer jag sett. Jag var helt klart beredd att ge den en ny chans. Jag menar, Dolly är ju med? Och Olympia Dukakis som både min man och jag är kära i. Och - förhoppningsvis har det hänt en del med mig och min mognad sen jag var drygt 17. Jag kanske uppskattar andra saker. Well, filmen hade klart sina poänger och jag uppskattade den på ett helt annat sätt. Men en del av det som störde mig som 17-åring störde mig nu också. Lite klent sammanhållen historia. För lite tid på personteckningarna - jag ville har minst DUBBELT så mycket film kände jag. Mer Dolly, helt enkelt. Men det var en bra film...en ok film. Och Dolly var strålande.

Idag är jag klen. Fortfarande. Så jäkla klen.
Jaja.

Jag har hängt ut tvätt. Utomhus. Jag har begått utomhustvätthängar-debut för säsongen. Det smyghängdes redan igår, men det blev aldrig helt torrt. Nu hänger det saker som jag utgår ifrån kommer bli torra. Ehuru solen skiner, fåglarne sjunger och det fläktar lite på tomten. Ljuvligt. Om jag bara inte var så klen...men vad fasen. Det kunde varit värre.