yrkeskvinnan

Mnjaha, det där lät ju lagom muntert. Det är fasta just nu, i nån vecka till, och maken och jag gjorde gemensam sak i att hålla oss lite vita och prydliga under fastan i år. Om vi inte blev bjudna, vill säga, eftersom det är otrevligt att säga nej. Och säger man nej kan dessutom folk få för sig att man är med barn eller så.
I alla fall - igår var vi på födelsedagsmiddag hos svärfar, rysligt gott och dessutom inte min tur att köra hem. Jag var lagom lurig kan jag säga...fast inte så farligt. Sen blev det melodifestival utav bara tusan hos grannarna som bjöd på vin och cheesecake (grymt god) och näe, det kändes inte särskilt fastemässigt. Det blir till att späka sig i kubik i veckan...öh ja. Å sen blir det påskmiddagsbrakpartaj hos goda vänner - och då tar vi med den rosa champagnen och spelar Händels Messias på högsta volym till takkronorna ramlar ner... eh ja.

Nä, jag ska nog bespara er mina religiösa böjelser. Jag kan berätta nåt annat. Nåt allvarligt.

Jag har en nära vän. En kär vän. För nåt år sen började hon hälsa på en bekant som var svårt sjuk. Bekant och bekant, faktum var att de hade blivit ihoptussade av folk som tyckte att de där två skulle kanske passa bra ihop. Men det bidde inget. Sen blev han sjuk. Mycket mycket sjuk. Många operationer i hjärnan, mycket dålig prognos. Och min vän, som är en människa med stort hjärta, åkte hem till honom, trots att han då bodde långt ute på landet. Hon tyckte att det är väl så man gör, om nån är sjuk, man hälsar på. Är inte det ett av barmhärtighetsverken? I alla fall, hon började hälsa på. Det undrades; tänk om han kärar ner sig idig? Är det så bra?

Så kom hon hem därifrån en dag. Och det syntes på henne. Och det lilla stora miraklet hade liksom hänt. De kärade liksom ner sig i varandra. Mitt i det svåra, det gräsliga, det smärtsamma, det outhärdliga, där fanns det kärlek. En kärlek större än så mycket annat. En kärlek svår att acceptera för många. Svår att ta. Svår att ta in. Svår att förstå. Men dock - kärlek. 

Hon flyttade dit, och levde med honom och hans familj. Vi som känner dom hoppades på ytterligare mirakel. På rehabilitering. På behandling. På MIRAKEL. 

Det har varit en lång och svår resa. Han som först fick veta att han bara skulle leva några veckor, levde över ett år med sin svåra diagnos. Varför levde han så länge? Därför att kärleken är starkare än döden. Därför att han hade nåt att kämpa för. 

Många som tyckt att det var svårt med denna kärlek sa att jovisst, vad fint för honom. Men det var också något stort och vackert för henne. Min vän är en kvinna med stort hjärta, med så otroligt mycket kärlek att ge. Det fick hon nu. Hon fick ge mycket kärlek och ta emot mycket tillit. Hon vann en mans hjärta och fick dessutom en ny familj.

Men Herrens vägar är outgrundliga. Ett år kämpade han. In i det sista ville han inte ge upp, han ville fortsätta behandling, han ville leva. Men för tre veckor sen orkade han inte längre. På förmiddagen tre veckor efter sin födelsedag, gav han upp andan och lämnade sin älskade, sin familj, sina vänner. 

I fredags begravdes han. Begravningen var i den kyrka han hade velat gifta sig i. Samma kyrka som min man och jag en gång gifte oss i . Det skulle ju inte bli så här. Vi ville ju ha ett mirakel. Kyrkan var full. Alla baren (våra) var med, men lillkillen somnade i bänken, kanske av trötthet, kanske för att så mycket sorg liksom blir för mycket för ett så litet system som hans. Vi grät. Alla grät. Det gjorde så ont att se min vän, se hans mamma, se hur de alla sörjde så mycket. Till sist bar hans bröder och vänner ut kistan. Han följdes av tre spelmän, de han brukat spela med. Men det var ju en spelman för lite. 

Jag börjar gråta igen när jag skriver detta. Livet är så stort och vackert, så brutalt och storslaget, så smärtsam och vackert...

Minnesstunden var fin. Det bjöds - självklart - på sherry. Jag undrar om det är lag på att dricka sherry på begravningar. Gott är det i alla fall. Gott och välgörande. Många fina ord. Min vän läste endast en vacker dikt om tomhet och saknad, som gick rakt in i hjärtat. Jag satt och såg på hans mamma. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att förlora min man. Jag vet att det kommer att ske någon gång, och jag hoppas på nåden att få dö något så när nära varandra i tiden. För jag vet inte om livet är så mycket värt att leva utan honom. Detta förutsatt att vi får leva ett långt liv - jag tänker inte bli självmordsbenägen om min man - Gud förbjude - skulle dö i förtid. Men det var en lite utvikelse. Jag satt och såg på den mor som förlorat sin son. Jag tittade på mina egna pojkar. Men trots min något överdrivna empati som jag får slåss med ibland, trots min oerhört livliga fantasi - jag kunde inte. Jag kunde inte tänka mig in i hur det är att förlora ett barn. Det var som att "här går en gräns, och längre än så här kan och får du inte tänka". Och nej, då försökte jag ju inte mer. Det gör mig ändå så ont att se denna mor som förlorat sin son.

Min vän är stark. Jag oroar mig inte för henne. Jag kostar på mig att inte oroa mig därför att jag vet vem hon är. Jag kan ta att hon gråter på min axel, att hon är ledsen, förtvivlad och arg. Att hon säger "dumma". Samma dag han dog frågade jag "är du arg på Gud?". Hennes svar: "Lite".
Det är så vi måste tro. Mänskligt och som barn.

Molnen spricker upp. Jag ska dricka lite kaffe. Livet går vidare. Med ett tomrum på jorden och en ny stjärna på himlen.

Vila i frid.