yrkeskvinnan

För att vara borta en helg. Min man och jag har romansat i Södertäljetrakten. I detta romansandet ingick en inte alltför lång promenad, en miniorgie i en bokhandel, två fika-omgångar, långläsning på rummet, ett glas vitt före maten, lång trerättersmiddag (7 av 10) och sen lite tv-häng på rummet. Det var toppen.
Barnen var utportionerade hos diverse far- och morföräldrar - lagom mycket barn per far- och morförälderskonstellation - och sen de och vi kom hem har det gnällts, bråkats, slagit, gnällts lite till, alla är kränkta, alla är sura, alla surar, piper, gnäller... blä.

Sabla ungar. Men det var som vi sa, det kommer surt efter när man har den dåliga smaken att vårda sitt äktenskapet...

Härom morgonen när min man och jag inte riktigt hade orkat masa oss upp, utan låg och kelade (helt anständigt) kom den där minsta människan inpromenerande i sovrummet. Han klättrade lugnt och bestämt upp bredvid oss på makens sida, ställde sig bredvid föräldrapaketet (=oss) och petade ner en fot, lite lagom lirkande. Sen mekade han runt med foten och benet tills frågade vad han höll på med. "Jag ska ner här", upplyste han oss. "Mittemellan?"
"Ja-a.", kom det med eftertryck. Och vid det laget hade han lirkat ner hela sig. Sabla unge. Fast jag skrattade väldigt mycket.

Jag läser Seth Godin. Han säger att "bloggs matter". Därför har jag börjat blogga igen. VI får se om jag kan bli duktigare igen. Det är stora grejjer på gång, sörrni. Och när de har brakat åstad i full karriär ska jag berätta allt. Eller i alla fall mycket.

Nu ska vi se vad jag kan hitta på för nyttigt, skojsigt. Det har ju, gubevars, inte gnällts på säkert hela tre minuter.

...och så är jag lite lite kär i Björn Gustafsson. Ja, man får säga det till min man. Han är nämligen också "smitten": Betagen. Det är nyttigt att skratta mycket. Ibland är Youtube bra och trevligt och inte alls en del av nåt förfall.
Jag säger bara (med målbrottssvajjig röst): "Amen durrååå!"