Yrkeskvinnans frukost.

Det här är min frukost. Varje dag.
image4

Ja, plus nån smörgås eller två också. Och kaffe och juice. Men jag måste ha en sudoku till frukost också. Måste och måste, men gärna i alla fall. En svår en. Och sen när jag väl är klar - det kan ta en stund om den verkligen är svår - då dänger jag pennan i bordet och brölar:
"Jag är så smart så att jag blir rädd för mig själv!"
Eh ja.

Det är faktiskt viktigt med både hjärngympa och och självförtroende-boost.

MEN - nu över till nånting helt annat. Jag ska träffa mina kumpaner - förlåt, kompanjoner - idag igen. Vi ska prata affärsidé och försöka komma i fas.

Det var nämligen så att även jag - lite tidstypiskt - brakade in i den beryktade väggen. Lite grann bara. Men när man vinglat runt och svajjat som en flaggstång ett tag och yrseln inte ger med sig och det bara värker överallt och det inte hjälper att man ryter "skärp dig" åt sig själv och man till sist går till doktorn, bryter ihop lite grann för att man har ont och inte kan skärpa sig och dessutom håller på att ramla omkull - då blir man sjukskriven. Ett tag. (Jag tror det var typ tre veckor så jag har inte drabbat skattebetalarna ALLTFÖR mycket. Sen bestämde jag mig. För att ta tag i mitt liv och göra nåt åt det faktum att jobbet bränt mig och att jag låtit det bränna mig.
Så jag begärde tjänstledigt.
Fick tjänstledigt.
Sökte magisterkurs.
Kom till sist in på nåt slags bananskal och pluggade ett helt år. Ett år som bara sa svisch. Och jag klarade mig. Klarade alla tentor och inlämningsuppgifter och var allmänt småduktig tyckte jag själv.
Jag har numera en magister i ENTREPENÖRSKAP. Hepp!

Och därför måste jag ju vara lite entreprenöriell nu, eftersom jag förväntas kunna det. Företag har jag haft sen 2001 men det lossnar liksom inte riktigt. Men mitt i studie-orgierna (det där kan misstolkas, gör inte det) blev det väldigt kreativt upp i huvudet på mig, och jag fick en idé. Som jag på nåt makalöst vänster lyckats sälja in både hos två kumpaner, nej, kompanjoner heter det och på ALMI. Heja oss. Så nu kör vi - kanske inte så att det ryker men i alla fall små-pyr så smått.

Men det är svårt när vi alla har så mycket småbarn och liv och hus och hem och män och grejjer som ska hanteras när man samtidigt vill braka på med företag och idéer och allt möjligt.

Men skam den som ger sig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0