Yrkeskvinnan står i köket

U-huh, och det har jag gjort typ hela dan, när jag inte sprungit och langat in kläder i skåp, skällt på barn, styrt upp målarutsvävningar på köksbordet och kartonkojarbyggarexperiment på köksgolvet. Jag har också serverat frukost och satt två degar, en med följande smaskiga bröd (bilder på bullarna finns allra först i bloggen, yrkeskvinnan börjar om) och här kommer alltså äntligen receptet:

http://www.ica.se/FrontServlet?s=mat_recept&state=recept&receptid=400238

Inte så estetiskt kanske med en länk så där men det fick bli så idag.

Låter det idylliskt?
Det är det inte. Alls.

Mellan ugnen, mjölpåsarna och färgbrukarna och kartongbitarna vinglar jag, medan jag bekämpar den ångest som av nån anledning infinner sig när det är mycket barn runt benen, det ösregnar ute, mannen är i Skåne, man dessutom har ställt sig på vågen och insett att man är tillbaka på en vikt som är ungefär densamma som när man skrev in sig på viktväktarna för över tre år sen... *suck*.

Missförstå mig rätt. Jag älskar min barn väldigt mycket. De är otroligt fina, men också jättejobbiga och bökiga och knöliga att ha att göra med. När de råddar som värst kan man ju antingen basha sig själv och tänka att de är för att jag är en sån dålig mor, för att jag uppfostrar så inkosekvent eller nåt annat yada yada. Eller, så kan man, som jag försöker göra numera, tänka att de är så här barnsliga och råddiga och lite väl osjälvständiga för att de kan och törs. För att jag är här. För att deras pappa är här. För att de har ett tryggt hem där det är okej att inte växa upp för fort. Fy jäklar vad vi gör det bra, heja oss. Sen försöker jag tro på det också. Samt hoppas lite att det ska hjälpa mig upp lite ur ångestträsket när de bara råddar. Och råddar. Och råddar. Jippi vad trygga ni är - hurra vad mamma kommer börja knapra valium snart. Och ve den som säger "jamen varför har ni skaffat så många då om det är så jobbigt". Det är i samma klas som "Är det inte jobbigt med så många barn????" Jomen visst. Men jag har en lite surprise - LIVET är jobbigt för alla, antingen man har 1,2, 5 eller inga barn.

Sen kan man ju undra ibland - hur ska man förmedla det här (om man nu måste förmedla nånting överhuvudtaget, men ibland känner jag mig lite förmedlande på nåt vis utan att kunna hjälpa det) utan att framstå antingen som Norén eller Aaron Spelling, (typ 7th Heaven ni vet). Och varför funderar jag på det här nu då? Tja, jag har väl läst fru Skugge, Mama och Katrin Schulmans blogg och blivit ... förvirrad nu igen. Jag trodde ju ett tag att jag hade det här så himla klart för mig. Jag gick omkring i ett frustrerat förnumstigt töcken i ett antal år och hade synpunkter på allt . Men inte guts enough att stå för dem, om man så säger. Jag t o m erkände att jag hade fördomar om "äldre" mammor (dvs kvinnor som får sist första barn efter 30 - bara en sån inskränkt definition!!) som jag sen varit tvungen att omvärdera och nu inte längre hade. Jag var först övertygad om att det var bättre att få barn ung, det hade ju nämligen jag. Sen insåg jag att det viktigaste var väl att (helst) få barn med rätt person. Eller? Är inte det viktigaste att få barn överhuvudtaget? Jamen de som inte vill ha barn då? Alls. De är jag mycket misstänksam mot fortfarande, eftersom jag tror att det är en mänsklig grundläggande... "pryl" att sätta barn till världen. Att vi blir mer människor då. Bättre människor. Förhoppningsvis... Sen blir jag så nervös när de som inte vill ha barn börjar förklara varför. (För inte så länge sen tog jag det på nåt märkligt sätt personligt - om jag inte lyckats förmedla det goda i föräldraskapet och folk inte ville ha barn så var det på grund av mig...inte helt logiskt.) Men - om man vimsar runt och tycker att det är superduperunderbart hela tiden att "vara maammmmaaaaaaa" och så tindrar man hysteriskt som ett riktigt fläskigt Mama-kändis-reportage i hela nyllet - nog fanken skrämmer man en och annan mer ... "nykter" typ. Men om  man är bitter och svär och beter sig därefter - då är man ju halvsociopat och borde skämmas och göra sig så osynlig som möjligt eller bättre sig (till vad?) eller nåt...

Hjälp, säger jag bara. Hjälp. För självklart är det ju så (eller?) att föräldraskapet är en del av livet. Och alltså är det toppen ibland, skit ibland (lite oftar på hösten, under semestern, på vinter och våren ska inte prata om med alla avslutningar och sånt....alltså jämt - haha), och ofta är det varken det ena eller det andra utan vardag.
Så det intressanta i sammanhangen är väl det här om huruvida det är självklart att "skaffa" barn. Om den här valfriheten är så himla bra jämt. Jag tror inte att det var toppen "förr" när det bara var nåt att underkasta sig. Jag är inte alls "det var bättre förr romantiker". Men ibland tror jag det skulle vara bra att resonera mer kring att vissa grundläggande saker ska får vara just grundläggande och självklara. Hur mycket ifrågasätter de där som absolut inte vill ha barn sin egen existens? Jag utgår faktiskt från att de inte är suicidala hela bunten utan att majoriteten tycker att den egna existensen är självklar. Barn måste få vara självklara, på ett mycket övergripande allmänt plan. Inte bara när man plötsligt är "redo" för att skaffa barn, just JAG som individ. Dessutom är man väl aldrig redo - att tro det är naivt. Bara för att man plötsligt tjoar och gastar om att man längtar efter barn och är "bebissugen" (urk vilket ord - kannibalism!!) - inte fasen är man redo (nödvändigtvis) för det. Det är jag fulllständigt övertygad om. Då är det många 16-åringar (tjejer och killar) som är väldigt redo skulle jag tro. (Jag "längtade" efter barn i den åldern, och jag hade många kompisar som också gjorde det, men inte var vi redo för det...eller?)

Sen tyckte jag att Linda Skugge sa en otroligt massa begåvade saker i senaste Mama-numret. Hon pratar om hur olika hennes barn är, att det är lätt att få dåligt samvete som förälder, att barn är olika svåra och lätta att ha att göra med, osv osv. Klok kvinna det där. Bitvis. Men framförallt sen hon blev mor. Får man tycka så?


Vad vill jag säga med det här? Mer än att det slutat regna och att jag snart måste baka ut kanelbulledegen också samt att jag undrar hur jag i helsike ska lyckas börja träna i mitt kaosartade liv så att jag kan blir lite lättare...

Jag vill nog också säga att allt det här med barn har ju också med sex att göra. Men mer än så vågar jag inte säga. För det är läskigt och svårt. Och jag är både feg och trött. Och på nåt plan är man alltid två om att det blir barn...Krångligt, krångligt hur man än vrider och vänder på det.

image37

Men jag gillar att livet ser ut så här ibland - treåringar i rymdpyjamas som står upp efter uppäten gröt och ser ut som att de äger världen.

NU måste jag baka ut bull-j*larna.

Kommentarer
Postat av: Julia

Jag vill också ha en rymdpjamas!
(Jag lovar att min brist på längtan varken har med dig eller dina barn att göra. Förutom kanske när de kaskadkräks på mig...)

2007-10-01 @ 08:51:08

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0