yrkeskvinnan

...om så bara för en kväll. Inte ens en särskilt sen kväll.

Dagens tankemödor har gått åt följande disparata håll:

- Det händer saker i Burma. Det är rödklädda män som protesterar och demonstrerar stillsamt utifrån din övertygelse och tro och demokratiönskan. Jag funderar lite småförsynt vad religionskritiker som humanisterna tycker om det...? Well. Antingen är buddister ok eftersom de är mer av en filosofi än en religion. Eller så är det usch och fy men i det tysta eftersom det inte är pk. Heck, vad vet jag?

- Kan man lära gamla hundar sitta? Kan personer med relativt sett många år av livet bakom sig  change their ways och liksom av-lära tankemönster och beteenden? Jag vill ju tro det. Men jag har klara tvivel allt som oftast.

- Jag känner mig rätt ofta som en teknisk analfabet (skrivet medan jag sitter och beter mig med sladdlös dator och grejer ute på stan - igen) samtidigt som min man suckar och blänger över min axel när jag små-duttar på Facebook. Jag kan inte riktigt uppbåda den där enorma entusiasmen för det, men visst är det  kul att hitta folk man inte träffat på år och dag, det tycker jag verkligen. Men, jag minns hur det var när det begav sig, i den grå urtiden (för sisådär en fem år sen) när jag knappt lärt mig att sms:a -  jag satt på ett tåg på väg till Göteborg och typ i Halsberg (?) började jag försöka få iväg sms:et till min gamla boss för att berätta när jag skulle komma fram och jag tror jag fick klart och iväg det ungefär samtidigt som tåget rullade in på stationen - DÅ hamnade jag på Lunarstorm. Jäklar alltså. Jag drällde där för att ha koll på kidsen som jag jobbat och jobbade med. Det gick rätt bra. Jag lärde känna suspekta människor. Roliga människor. Folk som jag faktiskt fortfarande har kontakt med. Fast bara på nätet. Jag var också med i en community, det numera nedlagda/ombildade föräldraNätet. Som gravid för vilken gång i ordningen var det helt otroligt fantastiskt att få hänga och skriva med massor med andra gravida som inget hellre ville än att baaaaara älta sina respektive magar, foglossningar, karlar, barnmorskor ("min bm är helt underbaaaar" - "åååh, lyllo dig, jag har fått byta bm tre gånger!!!! :-P  - bm för den oinvigde var givetvis detsamma som barnmorska)... Men, så snart det där barnet, nummer tre eller fyra eller vad det nu var, hade dumpit ner och man fått alla tusen grattishälsningar och fått berätta om just den egna förlossningen - då tog mitt intresse nästan tvärstopp. Det fick liksom vara.

Det går säkert och förklara allt det där - jag var långt ifrån den enda som försvann så snart bebisen kommit ut.

Hur som - maken tycker att jag är ett monster till teknikgalning - det tycker inte jag. Eller tja, i jämförelse med honom kanske. Bara för att han inte håller på och forum-ar sig.

Jag tror tyvärr att jag är nån slags urtyps-bloggare. Hu så hemskt. För jag är ju förtvivlat INTE först alls. Och inte säger jag nåt nytt heller. Men vad fan. Jag tycker ju själv att det jag skriver ibland är rätt lattjo.

Jag tappade tråden igen, jag skulle ju skriva ner dagens tankemödor. Det gick så där.

Lite företagstänk då. Min kompanjon och jag ska på tufft "förbehållslöst" möte med en presumptiv (heter det så??) samarbetspartner imorgon.... Otroligt coolt!! Jag borde vara livrädd och jättenervös men det är jag inte. Än.

Ja jäklar vad vi ska förändra marknaden. Ni skulle bara veta... Det är det man får göra, lärde jag mig på min kurs och eftersom jag nu när och arbetar på drömmen om ett eget företag så... Jag undrar jag...

(Många larviga tankepunkter det blev. Jag suckar mycket idag.)

Ha! Sladden dök upp hos nämnda kompanjon förresten. Sicken tur. Så snart ska det läggas upp fina bilder igen.

Jag kommer snart snart snart att våga mig på att börja beskriva och berätta om våra affärsplaner. Men jag kan inte göra det riktigt än.

Jag har ju ytterligare en gammal dammig blogg (den här är inte dammig) där jag försökte skriva om mitt företag och hålla mina horder med kunder uppdaterade om vad som fanns i lager och så. Det gick så där. Men vi får väl se vad som händer här - rätt var det är ligger det bilder här med neongröna och rutiga blöjor och noone will know what hit you.

Nu måste jag kila vidare. No pun intended trots att jag jobbar med en kyrkogård.