yrkeskvinnan

Det finns mycket att fundera över kring ett middagsbord. Eller kanske snarare i ett kök. Jag hör hur den där marinerade quornen håller på att få spader så jag måste jaga rätt på den...

OK - marinerad quorn (300g, i bitar)
2 msk olivolja - helt fel ska vara "smaklös olja" kom jag just på medan jag skrev ner det...jaja
1 msk soja
1 msk vinäger
chili, vitlök och ingefära efter behag

                           

Tjoho.
Och sen blev det morötter och broccoli plus spagettini...och nu måste jag jaga ut alla barn som inte är mina. Så att vi kan äta nån gång... Just det, jag slängde i lite kräftstjärta (sköljda) på slutet också.

Det blev rätt gott - ingen 10-poängare, men en stark sexa/svag sjua. Lite torrt, och ketchupen var slut (katastrof och fasa) så vi körde ajvar iställer. I lavv ajvar.

Vad funderar jag mer på?

Jag funderar på om inte det är helt vansinnigt allting. Eller inte...
Eller om det inte är så enkelt att jag faktiskt är så trött att jag inte orkar tänka så många fler kreativa tankar idag. Kan det vara så enkelt??

Fast jag måste ju bara berätta att jag var och minglade igår. Jag vet att han Boris vad han nu heter på Metro total-dissade mingling härom dagen och just då köpte jag hans dissning. MEN, igår vann jag en inbjudan till ett mingel med en bokrelease, och som den plågsamt försiktiga människa jag trots allt är ibland så skriver jag inte mer än så vad det gäller vad det var (but don't worry, it will slip eventually). Jag traskade dit, som ett litet blygt muminknytt - ehuru jag inte kände någon alls där. Det var ett te-party-mingel. Fantastiskt gott te och scones och snittar. MUMS-GOTT! Det var höga bord, såna där man ska stå runt. Jag är kort. Jag ville inte stå vid ett sånt bord först eftersom de är så höga för då känner jag mig ännu kortade. Så jag satte mig, toute seule, vid ett bord och intog mitt te själver. Då smög förläggaren upp från ingenstans och frågade varför jag satt där alldeles själv. För att jag är kort, svarade jag. Nähädå, sa han, de där två tjejerna som just kom, de är också korta. Seså, in med dig nu. Jaha, tänkte jag. Petade i mig mitt scones, grabbade tekoppen och stegade in mot händelsernas centrum. Eller i alla fall alldeles bredvid. Ställde mig vid ett bord och sa hej. Det tog ett par korta sekunder så var vi igång och pratade hej vilt. Hur gick det till? Jag pratade affärsidé, utbildning, lyssnade på mina bordskamrater, och plötsligt när jag nämnde nyckelordet i affärsidésammanhanget var det nån som ropade hallå? var det nån som sa tygblöjor?? och fram hoppar en trevlig kvinna, förövrigt hon som bjudit in mig visade det sig sen, och vi börjar prata. Inom ca två och en halv minut har vi insett att hon är kompis med min en partner in crime, förlåt, kompanjon. De känner varandra via nätet och har - håll i er - aldrig träffats. Min kopmanjon har själv dock sagt flera gånger att hon är en klippa och att vi måste träffa en och prata business. Damn!
Och här står nui kvinnan livslevande. Vi hade helt enkelt missat att hon jobbade med det förlag vilket jag skulle besöka och...ja, det blev helt enkelt så att jag träffade henne IRL först. Otroligt coolt. Eller vad säger ni?
Sen presenterade boken, jag pratade mer med förläggaren, med en grafisk formgivare, med en webbyggare med firma (som jag också kände igen vagt, sen insåg varifrån, sen bestämde för att ignorera detta och prata på istället eftersom han sa så intressanta saker. Jag hann också byta ett par ord med ena författaren, fick mig ett signerat exemplar av boken som releasedes och där nånstans blev jag trött och klockan var slagen och det var dags att gå hem. Tjoho!
Jag var tvungen att köpa strumpor till barnen på vägen hem och jag slet också åt mig en t-shirt med texten:



Det kan självklart missförstås - jag tror min man kläckte ur sig nåt om att "säger dom det i kör?" - men jag menar på att det ska förstås som att det måste vara kul! Roligt! Skoj! Om det ska vara nån mening alls. (Det fanns med text om att vara Lucky och att vara Curious också. Mhm, kanske det, men jag vill hellre leka.

Jag var på dåligt humör halva dan igår, ända till jag kom till tepartyt. En vänlig människa hälsade välkommen (tre acually, om man ska vara petig, först arr-ansvarige, sen nån äldre herre med någon distingerad funktion i sammanhangen och sen han bokförläggaren som sjasade in mig till de andra). Det gjorde alla skillnad den dagen.

Trött var det ja. Trött är jag. Barnen och jag har ätit mat. Maken är i ett kloster av ickebuddistiskt och ickeburmesiskt slag - vi är alltså make- och papplösa hela helgen. Men det ska nog gå det med. 

Trött. Är. Jag. 

MEn en sak till. Det var vulgo-många sudokus imorse igen. FYRA svårighetsgrader igen i DN.
Well.


Jag säger bara PÖH. Vadå supersvår?
Den gick misstänkt fort att lösa. Antingen är det de där hälsokoströtterna jag äter som har en något skrämmande verkan eller så har de slarvat med benämningarna och graderna.
Eller så är jag skrämmande smart....