yrkeskvinnan

och funderar över det eventuellt mycket dekadenta i att blogga från sängen. Eller nä. För ett antal år sen, när jag fortfarande knattrade på min svart-vita Macintosh och tyckte det var toppen och hightec och jag ännu inte hade spillt te i den (den blev konstig efter det) och man ännu inte hade nån som helst koll på vad intörrrnett var för nåt - då satt jag ute på universitetet och skulle försöka producera något begåvat på den C-uppsats som till slut faktiskt blev klar, om än inte just den dagen. Jag letade och letade, hittade en plats, kravlade runt under bordet för att hitta ett uttag till min sladd och till sist får jag igång mitt lilla söta tröskverk. Plingeliplong. Jag hinner väl skriva typ två meningar så väser kotlettfrissan mittemot att jag faktiskt STÖR och får ta och gå och sätta mig och skriva nån annan stans. Det känns som jag rapporterar från urtiden, jag menar, jag hade varken internetuppkoppling, knappt nåt ljud att prata om men jag var väl en av då få som hade den dåliga smaken att fälla up en lap top inne på biblioteket. Jag minns att jag skämdes som en hund. För även om ingen ännu använde ordet kotlettfrissa så var killen rätt snygg, jag ung och osäker och - ja. Kan ni tänka er samma sak hända idag? Det kan inte jag. Jag undrar hur många kids som sitter där UTAN lap top idag...

Jaja.
Hälsoläget är förändrat men tyvärr inte till det bättre. Det högg till i magtrakten tidigt i förmiddags och jag har haft skitont sen dess. Det är ett konstigt ont som jag inte känner igen riktigt, i alla fall inte helt och hållet och jag försöker hålla min hypokondriska ådra i schack. Men visst, jag har hunnit gå igenom allt från blindtarmsinflammation och kirurgi, via cancer i blåsan till minst tre oupptäckta utomkvedshavandeskap (öh... går det??) samt en helt okänd missbildning nånstans mellan äggledarna som nu gör sig påmind... Urk. Sen kom jag på att när Divan var sjuk förra veckan klagade hon över diffust magont mer eller mindre varje dag. Aha. Det kanske är en del av den här fjant-influensan bara. Äsch då.  (Obs, ironi.)
Jag blir så nöjd när maken kommer hem och säger "usch vad du ser blek ut..."Det är liksom ingen poäng att vara sjuk om det inte syns lite lite grann i alla fall.

Jag fyller 34 snart. På söndag. Vad gammal man börjar bli... Fast jag gillar det på nåt klurigt sätt. Det är så mycket som på nåt märkligt vänster ändå känns lättare och bättre. Inte lika katastrofalt. Man liksom förlikar sig med en massa saker. Typ att jag nog aldrig blir nån popstjärna om jag nu nånsin velat det. Eller prima ballerina. Eller nyhetsankare eller president eller brandman... Ni fattar hur moget det här egentligen är va?

Sen måste jag vara lite upprörd också. Jag kommer mycket snart att skriva ett ilsket brev till det förlag som gett ut några Oscar Wilde highlights på svenska i pocket. Översättningen av Spöket på Canterville är UNDER ALL KRITIK!!!  Korrekturläsningen är bortom räddning om inte det är så att tryckfels-Nisse käkat steroider och blivit ett mosnter. Fy tusan säger jag bara. Men här ska klagas och påpekas så snart jag bara får orken tillbaka. Och slutar blogga.

Det är nåt tv-grejs den 28/10 på tv8 som jag är med i. Usch igen. Jag hoppas de klipper ihop det till något vettigt.
Men jag är bara med ett kort tag i början.

Nu ska vi se om jag kan öppna dokumentet från den konsult som jag träffade förra veckan i ett affärsplans-starta-företags-ärende.