yrkeskvinnan

Det har snöat. Herr Minst frågade efter "sin" overall. Det fanns icke en overall någonstan i hela huset. Detta trots att jag är textil-faschistoid och brukar ha dödlig koll på alla storlekar och vad som är helt och kan ärvas und so weiter. Nu var det overall-brist så att det skrek. Jag var tok-säker på att det fanns en bamseoverall i storlek 122 nånstans. Jag hade fel.
Sakta men säkert gick det upp för mig att denna overall antagligen kastats. Eller gått i arv i någon annan klan. Och att den antagligen inte alls var i storlek 122 utan 116. Möjligen t o m 110.
Herr Minst fick på sig mysko täckbrallor av okänt märke och okänd ålder (storlek 116) och en jacka som baske mig alla hans syskon har haft före honom (storlek 122). Och det syntes. Mössa, vantar, halsduk: ärvda grejer, men stövlarna är nya för säsongen, och mycket bra.
Han ansåg sig dock behöva en overall och det kan jag väl förstå.

Det är bara det att rutinerade föräldrar köper vinteroverall på a) outlets samt b) vid midsommar. Det fanns typ fem overaller in alles i de två H&M, tre KappAhl och två Lindex som jag (i mitt spröda tillstånd) larvade igenom.
Och av dessa fem var ttre rosa och i storlek 98, typ.
Jaja. Till slut, hamnade jag på Stadium och brottades i en halvtimme med en grön och en röd som var i storelk 116 respektive 120. Skulle de vara för små? För stora? Gjorde det något? Och kan en Herr Minst kanske gå med på att ha lila galonvantar med silverprickar? (Det blev blåa tråkiga för de prickiga var 20 kronor dyrare och det tyckte jag inte de var värda, hur prickiga de än var...)
Jag kom hem med en godzilla-ill-grön overall med ludd på huvkragen (både ludd och huva kan tas av, både från overallen och från varandra) -  för 700 kronor (GAAAH!!). DYRT LUDD. Dyr overall. Jaja, vad gör man.

Herr Minst blev mycket nöjd och såg hemskt läcker ut i sin gröna utstyrsel.

Det är hemskt jobbigt att handla vinteroverall. Man kanske skulle ha gjort det på nätet ändå...

Jag måste också nämna att jag - faktiskt gick till jobbet idag. I mitt tillstånd. Jag hostade som en säl och gick tidigt men vad gör man? Deklaration lägger inte sig själv på lådan och nån måste ju hålla koll på the dead people.

Nu ska jag sova. Vore det inte typisk om all snä är borta imorgon? Och Herr Minst får återgå till de gula galonisarna igen?

Det hör ju till att man som mor ska citera sina barn, när de säger såna där otroligt lustiga saker. Här kommer några av Stor-Killens bästa:

Killen hade läst en bok i skolan som hette nåt i still med "Mini och den försvunna trollringen". När han sen skulle skriva en sammanfattning/recension av nämnda bok skrev han följande på slutet:

"Titeln är illa vald eftersom ringen endast är försvunnen i två av tolv kapitel."

Han är 8 år.

Imorse kom han i vårt sovrum men den där besvärade minen som brukar tyda på att något är på tok.

"Mamma? Jag har så ont i min appendix."

Förlåt?

"Jag har ont i min appendix, du vet, slutet på tjocktarmen. Och om den är dålig måste man skära upp magen och ta bort, det är nog väldigt obehagligt..."

Jag fick samla mig ordentligt för att inte flabba för full hals.

"Blindtarm heter det också, vännen, vet du. Och en inflammation heter appendicit...tror jag," sa jag. Men killen hade slutet lyssna, han orkade väl inte med fler svåra ord.

Maken la pannan i djupa veck när jag upplyste om killens magsmärtor. Han påpekade att det inte kunde vara slutet på tjocktarmen för det var ju...ändtarmen. Varpå jag kastade en kudde på honom och frågade hur han kunde börja dividera VAR blindtarmen satt när han åttaåring just upplyst oss om smärtor i sin appendix.

Jaja, appendix-värken gick över när det blev klart att den friska delen av klanen skulle till badhuset.

Jag tror jag har nämnt det förrut men sen har han även sagt "det är lönlöst" samt "jag kunde inte annat" med darr på stämman när något gått honom emot och lidandet är ett faktum. Han har dock inte runda små glasögon, portfölj och slips; han har Star Wars-t-shirt och snagg. Och han är en liten sammetsögd hjälte-herre som har sin mamma lindad runt lillfingret.

Det har varit grått länge nu. I förrgår när jag var ute med hunden försökte jag desperat få mig lite solstrålar till livs men det var som förgjort. Jag hade sett flyende skyar ila över förortshimlen, jag hade anat en blek vintersol och jag skyndade mig verkligen. Men när jag väl var ute var det grått igen. Jag vet att det är av godo att bara få dagsljus på sig men ändå. När jag så kände hur det sakta började dugga lite på mig, då förvandlades hela jag, eller i alla falla mina livsnadar till en enda stor trött suck. Och jag började på allvar tycka att det här med att skjuta sig en kula för pannen eller efter en flaska whiskey krypa in i en lövhög och bara somna och glömma, det kändes inte helt oävet.
Fast så fort jag hade tänkt så blev jag mer beklämd över att jag just tänkt så. Jag har ju en hund. En liten tax vars päls började krusa sig lite märkligt i blötan. Som blev väldigt uppspelt över dammarnas änder. Och inte nog med att jag har en hund. Man kan inte krypa in i lövhögar för att dö när man har fyra små/stora barn. Eller en man. Man får inte göra så mot dom. Det är fult, själviskt och ondskefullt, nästan.

Nåväl. Vi var ute en timme hunden och jag. Han blev lortigare än han nånsin blivit förr i sitt ettåriga taxliv och jag fick duscha honom i säkert 20 minuter när vi kom hem. Sen stod han där och tax-darrade till han skakade på sig med emfas. Jag höll en handduk över som ett tält för att skak-vattnet inte skulle hamna över hela badrummet. Sen slöade vi soffan. Och jag kände mig inte mer suicidal den eftermiddagen.

Hur som helst. Det är hårt det där, när man inte kan resonera sig ur sin angst, sin spleen. När det inte på något sätt hjälper att man har sina barn, sin man, sin tax, sitt hus, sin något-så-när-hälsa (jag är ju inte lam, blind eller tarmsjuk i alla fall), när man bara känner att man är farligt nära den svarta slippriga nedförsbacken som bara leder till alkoholism och fosterställning och för mycket choklad och till slut att man slutar äta, tvätta sig och kryper in i en lövhög för att dö. Well. Desperate times calls for desperate meassures. Alltså försöker jag än en gång att konsumera bort min ångest.

(Parantes, för många år sen var jag på Akademibokhandeln i Frescati, Stockholms Universitet. Det var riktigt många år sen, alltså för man och barn och allting. Jag hade plockat på mig en försvarlig hög böcker och kände mig lätt om hjärtat och pengar hade jag också. Det var för all del nog en hel del kurslitteratur, säkert nån anteckningsbok och nån fin penna. Den dystre, store skäggiga mannen bakom disken tittade allvarligt på mig och sa, utan att le: "Har du konsumerat bort din ångest nu?"
Oslagbart.)

Jag surfade alltså på CDON en stund. Och där hittade jag något som letat efter i många ÅR. Jag försökte beställa. Det gick inte. Jag hade lösenordsproblem. Eftersom jag både är en medveten konsument och en allmänt välvilliga människa försökte jag både tre och fyra gånger att få ett nytt lösenord, men det gick inte. Jamen, då får det vara, CDON, nu sumpar ni en kund, tänkte jag ilsket och beställde hos Ginza eftersom Discshop inte hade det jag nu så hett åtrådde.
Igår kom paketet. Jag kunde knappt bärga mig. Jag hetsade familjen att slänga i sig pannkakorna för nu skulle här njutas. Här skulle barn fostras och bildas, och  gamla minnen återupplivas.
Hela familjen inklusive taxen bänkades i soffan. Och sen såg vi cirka hälften tills barnen skulle gå och lägga sig, och jag var så lycklig att jag nästan förlät min man trots att han somnade en bit in i andra världskriget.

Vad var det vi såg?



Det är tydligen en lång historia varför den har varit så svår att få tag i men NU äger jag den på DVD och jag var som ett barn på julafton. Och jag förvånade mig själv genom inte sjunga med och säga alla repliker precis hela tiden utan bara lite lite grann. Jag insåg dock - igen - vilken skrämmande stor del av min egna humor som har sitt ursprung i denna farsartade revy. Lustifikationer som jag kläcker ur mig i tid och otid och som jag i går insåg att "va, kommer även DET härifrån?" Och egentligen är det ju sjukt irriterande med någon som går omkring och citerar något som de runtomkringvarande inte har den blekaste vad det är... Nu var ju Maken trött men till med han fnissade lite extra åt "Vi har ALLT! / Nej vi har inte allt. Vi saknar mjölk, havregryn och pilsner!"

"-Men - så där brukar ju du säga..."

Och vid frukostbordet började den yngste sjunga: "Jag ska mörda/Herr Wresig/På lördag..."
Då blir en mor stolt.
Och har man skrattat ordentligt och känt den där genuina glädjen och tillfredställelsen över något intelligent, roligt och vansinnigt... då känns det mycket långt borta att skjuta sig i pannan eller krypa in i nån regnblöt lövhög för att dö.



Och nu låter jag bli att skriva "tack Tage-Lena Ekfredsson" för det är ju fånigt, men ändå... jag tror ni hajar.

"Jag kan steppa. Men det VETTA FAAN OM JAG VILL!!!"

Ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping ping...

Okej. Jag får ta mig samman. Det är blöt grå dag i dag också som jag forceras och läggas till handlingarna. Men idag kan jag komma hem och titta på Fröken Fleggman. Så nu känns mycket lite bättre.

"-Lilla...fröken ...Fleggman... får jag kyssa er på...på...på

- På ... på ... på vadå?

På...på... TORSDAG??"

Efter föregående feministiska präktighetsanfall kommer nästa tankegång.

Jag funderade på kärlek.

Kärlek är ju...viktigt. Väl. Det största och allt det där. För mig är kärlek ett så vansinnigt stort koncept. Brett och omfattande. Jag älskar man och barn. Jag älskar mina bröder och min syster. Jag älskar mor och far trots att de är så besvärliga. (Och på det svarar de förhoppningsvis "right back at'cha".) Jag älskar mina vänner. Och allt det där är ju kärlek. Ju. Och så älskar jag Gud.

(Dessa tankar ackompanjeras av maken som spelar "Bereden väg för Herran på pianot...i september?)

Att rangordna är ju inte så bra, men visst är det på olika sätt jag älskar min man, min syster och min goda vän. Förstås. Men det gör mig lite beklämd när det fortfarande är så svårt att komma ifrån den här bisarra föreställningen om att det bara är kärleken till en respektive som kan göra en till en hel och harmonisk människa. Jag ska villigt erkänna att i mitt fall är det en stor hjälp, men kärlek kan ju fortfarande ta sig så många uttryck. (Två paranteser;
1. Maken har övergått till att spela nåt svängigt från Trazan&Banarne och
2. Hela detta kärleksresonemang utgår från kärlek som ... platonisk. Erotik och sex och snusk och sånt, det är en annan deal. Det tar vi en annan gång. KANSKE. Jag är ju trots allt pryd.)

Varför detta kärleks-ältande? Jo, för att även om jag tror mycket på äktenskapet som kall - väldigt katolskt och fromt - så är det på samma sätt som med t ex nunnor; en nunna är inte mer än människa. En gift människa är inte mer än människa. Dvs; bara för att jag har en man betyder det inte att jag inte har dåliga dagar. Att jag inte känner mig ful, korkad och...allmänt ur mitt eget skinn. (Precis som en nunna garanterat har väldigt ofromma dagar och mest tycker att hela den här kloster- och dokprylen är ap-trist och meningslös.) Och det beror inte på att min man slarvar med att ge komplimanger, eller diska, eller natta barn eller vad det nu kan vara... Han är bra på allt sånt. Lik förbaskat kan jag känna mig skräpig. 

Det händer att singlar i min närhet liksom nästan håller det emot mig; dvs "du har knappt någon anledning att klaga på nånting för du har din MAN!!! En BRA man dessutom. Du har ju nån att pussa; alltså har din rätt att känna dig fisig och klaga upphört." Och jag tänker bara i mitt stilla sinne att "kom igen nu". Även om man längtar som en tok efter att leva den där eftersträvansvärda tvåsamheten tror jag man ska försöka vara glad över det som är ens situation här och nu. Jag är - oftast - glad över min, var glad över din. Våga stå för att det kanske ibland rentav är härligt att INTE behöva tvätta 6 personers tvätt, lägga ut 8000kr i månaden på bara MAT från konsum, inte behöva inleda ett smärre projektarbete varje gång man ska gå ut och äta middag eller gå på bio. Kärlek finns där i livet, även utan man/fru och barn.

Det här låter säkert jätteidiotiskt. Staplade självklarheter kanske. Vad jag ute efter är lika banalt det; att vara glad där man är? Hitta kärlek där man är? Man blir inte självförverkligad bara för att man hittar en fru eller en man, om det nu är det man vill. Inte heller blir man automatiskt lycklig om man kan leva helt fri och ledig utan läbbiga ungar och nån tant eller gubbe hemma som ställer krav. Det är nåt annat som krävs. Tror i alla fall jag. Det behövs en strävan efter att hitta sin balans och harmoni precis där man är. Precis i det man gör. Och samtidigt ska man klara av att sträva mot mål och drömmar, utan att glömma sitt nu. Skit-svårt förstås. 

Jag är tok-lycklig över min familj. Över mitt äktenskap, över mina tröttsamma krävande ungar. Men den och det i sig, eller min situation i sig är igen garanti för att jag skutta runt som en liknöjd "färdig" robot. Och jag vill inte få slängt i ansiktet att jag inte har rätt att ha min nojor och mitt depp och trassel, bara för att jag råkar vara lyckligt gift. Det betyder nämligen inte att jag är otacksam, eller att jag inte uppskattar det jag har. Men till syvende och sist är jag ju ensam med min Gud och det är där jag måste hitta mitt värde. Det är där jag måste hitta kärleken. Se att jag är "älskansvärd". Det är där jag måste hitta min klippa. Det som jag vilar på och bärs av.

Vad vi än tror om tvåsamheten - att den är bra och god och viktig eller att den är något samhälleligt pådyvlat som understöds av Harlequin-romaner och dålig tv - så har jag träffat väldigt få människor som rakt ut säger att de aldrig vill leva i en tvåsamhet för att det är så tråkigt, eller instängt eller vad det nu är. Det verkar som nästan alla när den här drömmen om än i smyg, att det ska komma EN person och vara den som gör livet värt att leva jämt jämt jämt. Well. Jag har - mitt tycke - världens bästa man. Och jag är olycklig och grinig ibland i alla fall. Och det är inte hans fel. (Det finns få såpa-repliker som gör mig så illamående som "I am going to make you so happy." Någon annans lycka kan aldrig vara ett livsmål. Inte heller att någon annan ska göra mig lycklig och ha det som livsuppgift.) Det betyder inte att han inte älskar mig. Eller att jag inte älskar honom. För det göra han. Och jag. Varje dag. Det är ju ett verb det där, att älska. Även utan att blanda in sex.

(Parantes; nu har han gått över till att spela Solfeggietto av CPE Bach...)

Som vanligt harvar jag runt runt i mina små resonemang. Om du bara tyckte det här var staplade självklarheter; ok, då får du se det som en kortare rundtur i min skalle, typ "så här tänks det hos mig". Jag tror på tvåsamhet. Men jag tror mer på kärlek. Som något stort och brett och meningen-med-livet.
För vad är kärlek? Kärlek är att ge. Ge tid, omtanke. Inte svårare än så. Och ändå så otroligt svårt.

Nu har han lämnat pianot. Och anser att vi ska åka till landet. Om fem minuter. Stressa mig inte!