yrkeskvinnan

Jag är på min körrgård. Då måste man ha termos. Eftersom det knappt finns nånting i mitt lilla hus så har jag varit tvungen att ha med kaffet i termos. En liten bryggare vore ju inte dumt på framtiden, dock.

Det är helt vansinnigt vackert trots blötan. Gångarna och många av gravarna är täckte av gula löv. TÄCKTA. Man ser inet marken under. Som ett blött eldhav på nåt sätt...

Min axel gör sjukt ont...eller ilar kanske är mer korrekt. Jag måste nog gå och be någon titta på eländet. Förhoppningsvis är det bara ett muskelfäste som bråkar och då brukar det räcka med att äta lite antiinflammatoriskt.

Och så ska jag låta blir att stressa. Vilket är lättare sagt än gjort eftersom min hjärna är lugn som en filbunke men igår när maken lite försynt började prata om jobb och veckan som kommer så började det värka mer i axeln och det sög otrevligt i magen. Som om han tryckt på en knapp bara... Va?

Det går liksom av ett larm i min kropp. Det larmet tycks säga: "Din filbunkshjärna har ingen koll. Men jag, din eminenta kropp, jag låter larmet ljuda. Lyssna nu när det gör ont, och ta det lugnt. Ignorera dum-hjärnan, den har storhetsvansinne."

Jag gör som min kropp säger, tror jag.