yrkeskvinnan

Den pågår i källaren. Dvs de vitryska hantverkarna står och säger "pazjalsta" och andra märkligheter på vad jag antar är vitryska. (Och nej, jag har inte alls hört dom säga pazjalsta, utan andra ord som jag inte förstår och som antagligen är facktermer, redogörelser för helgens ragg eller "vad ska vi ha till lunch?")

Divan ska äntligen få eget rum. Eller vadå äntligen förresten. Jag har en mycket stark övertygelse vad det gäller det här med eget rum - det är inte alls nån mänsklig rättighet. Man är inte alls trångbodd bara för att inte alla har eget rum. (Vi har 175 kvm att leva om på 6 pers och en tax. Det är rätt sjyst med kvm per person/hund tycker jag. Dessutom är översta båningen "tax free" - se där ett svårt matematiskt problem att tugga i sig! Hur påverkar tax free-zonen vars å ens kvm-kvot, månne?)

Men, Divan är i puberteten och anser sig behöva eget rum. Som de snälla föräldrar vi är ordnar vi det. Det som varit ett styvmoderligt behandlat arbetsrum med "stampat jordgolv" (=vedervärdig mörkbrun heltäckningsmatte = astma och fulhetsångest i ett), ska nu bli tonårs-lya. Så nu är jordgolvet väck, vitryssarna spacklar och målar så det står härliga till och jag ska köpa golvplattor idag ety vi tänker oss detta rum lite kontinentalt med klinkers och golvvärme. Inte för att vi är några lyx-puttar utan för att då slipper vi ha element - element är som bekant ALLTID i vägen, var de än sitter - och huset sägs må bra av golvvärme. Ja, och så slipper Divan frysa om fötterna vintertid. Dessutom kan man moppa klinkers väldigt effektivt. 

Hunden sover i sin korg i köket. Tvättmaskin mumlar lite hemtrevligt. Det står två limpor på jäsning. Jag har vikt tvätt (NÄHÄÄÄÄ??? Det är inte möjligt...). Jag har burit tvätt. Man vet att hunden är trött för han orkade bara lyfta huvet lite grann när jag kånkade upp den rena vikta tvätten. Är han pigg skuttar han upp och skäller/gnäller och anser att man kränker honom svårt genom att gå upp för trappan och lämna honom kvar.  

Bakandet, ja. Jag får väldigt röda händer av att knåda deg. Min hud och mitt atopiska eksem gillar inte mjöl eller om det är gluten - jag vet inte. Så jag har skaffat latexhandskar och känner mig väldigt klinisk när jag står och knådar iförd dessa. Det förtar en del av det sensuella och rogivande med bakandet. (Kan man skriva en sån mening utan att garva på sig?? Tveksamt... Jag garvar as I type.) Men vad fan. Jag föredrar att slippa röa svullna tassar, liksom.

Jag var tvungen att läsa om delar av Maciej Zarembas artikel till frukost och höll åter på att skratta ihjäl mig. Och inte nog med att karln är ett geni och srkiver som en...jag-vet-inte-vad, han får mig också att bara älska mitt fantastiska nippriga modersmål.

Hör bara:
"Försök läsa en tidning, eller gatuskyltarna för den delen , med hjälp av ordboken. Står cykelhjälmsförslag? Flyktingförläggning? Grovsoprum? Eller ens jullunch? ("Rimfläsk" trodde jag länge var en åkomma som drabbade stillasittande poeter.)"

samt

"Roy Anderssons "Sånger från andra våningen" är ett lustspel i jämförelse med det doftlösa helvete som presenteras på Almqvists & Wiksells förlag."

Vilken man.

Sigge tittar upp mig, sen gonar han ner sig i sin röda plastkorg med knallrosa filt.

I "Scrubs" säger Carla att Dr Cox säger att "att ha barn är som att ha en hund som sakta men säkert lär sig prata". Hur är det då att ha hund om man vänder på det resonemanget? Att ha ett hårigt barn som går på fyra ben och aldrig lär sig prata, och som i bästa fall slutar tugga på allting efter nåt år eller så? Det lät ju lite deppigt.

Nä, att hund är bara ... bra. Jag gillar min hund.