yrkeskvinnan

Jag sitter och stirrar på min skärm. Jag har precis hjälpt till och torkat disk en lååång stund efter förmiddagsfikat, bara för att få prata med en trevlig och duktig människa. Jag har träffat en gammal bekant som såg ut att må sjukt bra (haha) - senast jag såg honom såg han ut som sju svåra år så det var en klar förbättring.
När vi så har avhandlat höger- och vänsterfalanger i kyrkan, och all disk är torkad och inplockad i skåp, då traskar jag iväg till mitt rum och kyffe igen, dimper ner mitt emot min pensionerade "kollega" som sitter här och jobbar halvideellt, och även om jag gillar henne skarpt så...

Jag sitter här och längtar bort. Eller till. Eller hur det nu blir. Jag vill läsa mycket mer, jag vill prata mycket mer med människor jag tycker om och som tycker om mig och som inte är tant-präglade och lite trötta och allt för ofta allt för icke-reflekterande.

Jag längtar till mitt handarbetsskåp. Jag längtar efter tystnad och möjligheten att sitta tyst och stilla och skriva och skriva och sen brygga kaffe och äta en ostsmörgås och en kaka, och sen gå ut med hunden, komma hem igen, låta hunden somna, titta in i en sprackande eld...skriva lite till. Sticka på en tröja, sticka en vante, sortera garn.

Jag känner mig som Virginia Wolf. Jag längtar efter ett eget rum. Jag har ett hem, jag har rum, jag har kök och så vidare. Men jag har inget EGET rum. Jag hade det, som ung. En kort period mellan 19 och 20. Men då hade jag ju inte vett att uppskatta det. Ju. Och inget kom av det heller. Jag har alltid skrivit "bäst" när jag skriver där och när jag inte ska. Ni vet, på föreläsningar, kemilektioner, kaféer när man egentligen borde vara nån annan stans. Men hemma? Nej, det blir inte alls lika bra.

Som nu - jag sitter och drar mina djupa suckar och gör verkligen inte det jag ska på mitt jobb. (Men jag ska, förstås. Strax.) Jag smygsurfar runt på spännande sajter, utbildningar och kurser jag skulle vilja gå, jobb jag skulle vilja ha, ställen jag skulle vilja jobba på... Min terapöt frågade mig om jag inte tror att jag kanske skulle försöka vara nöjd med att vara där jag är? Att jag inte behöver sträva så förtvivlat hela tiden. Men - det är ju så svårt... För jag har det liksom i mig.
Det är som en oro. En oro som jag inte blir av med. Vissa spöken och skuggor har ju försvunnit med åren. Jag skrev ju t ex en diktsamling, med den genialiska titeln "Mot någon ström". Som jag dessutom skickade in till flera förlag...men det hände inget. Då fick det vara. Och det var nog lika bra det. För jag drömde nog mer om att bli upptäckt, förhoppningsvis hyllad och SEDD...inte om att att skapa litteratur.

Sen kan man ju fundera över om det finns ett motsättningsförhållande där eller ej. Men men. Ibland när jag ser en del av de här...publicerade kvinnorna tänker jag: "Hade det där kunnat vara jag?" Jag smyg-identifierar mig lite på prov med typ Linda Skugge (hon  nu igen?), Martina Lowden, Camilla Läckberg...men nej, fru Skugge är för arg och anti-intellektuell, Martina Lowden är för kufisk, och Camilla Läckberg...har för mycket pengar och ska har barn med Robinson-Martin, det går ju'nte. Marie Söderquist kanske? Nä, hon är så... blå? Skarp? Bitsk? Oklart. Ann Heberlein? Näe, jag vill inte vara bipolär, det verkar vara ett helvete utan like. Skulle vara Maria Küchen dårå. Hon är bred. Det gillar jag. Jag vill också vara bred.

Det bästa är nog om jag vill vara jag. Vad nu det är. Och så skriver jag om jag nu skriver. Berättar om jag nu berättar. Det blir nog bra till sist.

Vill jag nu skriva, så skriv. Det behöver inte vara så svårt. Det man måste göra, det gör man.

Och sticka klart den där tröjan nån gång.

Det här blev veligt och lite blaskigt för det är lite så jag känner mig. Det är sån dag i mars. Det får man ta ibland.

Fakturorna skriver inte sig själva.

Kom an vardag - kom an bara.