yrkeskvinnan

Det där är antagligen väldigt väldigt vitsigt utan att jag riktigt fattar hur. Jag hette ju Skott en gång i tiden även om det är mycket länge sen nu. Min syster heter Skott. Skottspole. Jag spolade Skott...

Hur som helst - jag har känt mig som en skottspole idag. Framför allt mentalt. Det är helt galet allting och hur ensamstående föräldrar klarar av det är bortom mig. Jag bugar mig ödmjukt inför den enorma arbetsinsats ensamstående föräldrar har och hanterar. Efter tre dagar som gräsänka och en dag kvar (och dessutom med två ongar på äventyr med farmor och farfar ska jag bara vara väldigt tyst. Jag är HELT slut.

Maken åkte i söndagsmorse. Söndagen var hanterbar - stannade hemma från kyrkligheter pga hosta. Döttrarna åkte med vännen A till körka ändå, och höll således familjens fromma fana högt.
Upptäckte att herr Minst hade ett litet kladdigt sår i huvudet. Tvättade herr Minst i nämnda huvud. Förhörde mig om vad som kunnat orsaka nämnda kladd. Herr Minst förnekade myggbett och pill. Hävdade att han slagit i huvudet hos en kompis. Jaha.

Söndagkväll gjorde jag min modersinsats och såg Sweeney Todd med döttrarna. Humlan och jag gömde oss bakom fodralet när det var som blodigast. Divan pep och sjöng med om vart annat. Rent estetiskt - vilken film. Helena Bonham Carter är ett geni, Johnny Depp har varit bättre men var på intet sätt dålig, lille gosse en fynd och Alan Rickman är - Alan Rickman.  

Måndag morgon. Ett smärre kaos. En gosse till fritids. Två nippriga döttrar som fått på sin lott att själva packa sina väskor för en kryssning till Åland med farmor och farfar. Jag vägrade befatta mig med nämna packning eftersom jag a) är förkyld och alltså försvagad och b) tycker att när man är 13 och nästan 11 kan man packa själv. De hade dessutom fått fin lista från farmor och farfar om vad som skulle medtagas.

Divan jagades ut med hunden. Hon var INTE road. 
Herr Minsts hårbotten såg inte rolig ut och blev tvättad igen. På dagis visades hårbottnen upp och de sa att jaha och hm-hm och att de skulle ringa om det blev värre.

Väl på jobbet ringde det helt oavbrutet, dvs redan på tåget. Jag upptäckte nämligen att det var sommartid och att bussarna från mitt berg bara gick två gånger i timmen, alltså hälften så ofta som vanligt. Fan då, som syrran säger. Jag tog bilen. Ställde den halvvägs och kom nästan i tid. På vägen till kontoret hann jag svara många gånger i telefonen och dels bli beskyld för att fara med osanning och lögn samt att bli svuren åt samt få luren påslängd i örat. Suck.

Vid elva ringde de från dagis. Herr Minst mössa hade blivit kladdig under förmiddagen. Jag bokade tid på vårdcentralen.

Jag hämtade herr Minst i tid - hurra. Där nån stans bestämde jag också med min bror att han och hans två små skulle komma över på middag och lite häng. Han var nämligen utslängd hemifrån pga dambokklubb. Sympatiskt. 

Killen kunde alltså hänga med bror och kusiner medan herr Minst och jag tog oss till vårdcentralen. En barsk dam i läkarrock meddelade krasst: "Impetigo." Sen lyssnade hon förstrött när jag berättade om herr Minsts "ordeal" för något el några år sen då han fick svinkoppor tre gånger på raken, med både staffisar och streptisar alla gånger. TIll sist blev jag nervös och fick honom testad för nedsatt imunförsvar. Hans imunförsvar var normalt. Men mycket penicillin blev det....

Jaha. Penicillin den här gången med. Killen mulnade när han insåg att det skulle ätas medicin. Men han tog det som en hel karl och hälde i sig första dosen efter middagen och fick därefter glass. 

Bror med små åkte hem, efter att hans försfödda dels hunnit blev ännu mer hundrädd och dels sagt "bajskojv" ungefär 30000 gånger. Jag nattade mina söner efter att ha pratat en halvtimme med bästisvänninan M i Spanien.

Sen kom det. Insomnia. Jag kunde inte sova. Jag satte mig och skrev listor på hur jag skulle lösa morgondagens trassel (alltså dagens trassel) - herr Minst fick ju inte komma till dagis med rinn-slabbig impetigo i huvvet, det förstod jag ju. Hur pass oansvarigt är det att ha med en femåring till en kyrkogård? Och sen upptäckte jag att jag glömt att ställa om min telefon från jobbet - naaj, och hur skulle vi får lunch? Och en drös andra saker som gjorde mig trött men kunde jag somna för det? NÄ.

Jag måste ha somnat nångång, för jag vaknade vid fyra av att jag tänkte på en viss gravrättsinnehavare (hon har ett fint förnamn - det läskiga är att samma gravrättsinnehavare ringde sen på förmiddagen...och hon är på intet sätt ett aktuellt ärende... Lite spooky.) Sen sova jag till fem då jag gick upp och nässköljde. Försökte sova vidare. Gav upp vid halvsju och gick upp...det var i och för sgi då jag skulle upp men - jaja. 

Dividerade fram och till baka. Hunden - barnet - bilen - bussen - lunchen... och sjutusen andra saker.

Men - det lustiga är att allt gav sig. Jag fick med en termos kaffe. Jag fick med avocado, ägg, kaviartub (!?), kryddsalt, en sked, en kniv, en macka, två äpplen, två bananer. Jag fick inte med mig mjölk men på expen hade de såna där små bjudtetror, pyttigaste sorten, så jag fick fyra såna. Vi fick alltså mat. Jag tog bilen, och fick med mig barnet, som gått med en kopmress på huvet hela dan, fasthållen av en svart bandanda - man kan inte tejpa folk i håret, liksom. Han har varit pirat hela dan. Jag fick med mig dator, sladd och filmer. 

Sen blev allt lite små-kaos ändå och min adept som jag håller på och lär upp till att bli kapellvärd kom bort i traffiken, kom rätt, kom fram och tillbaka. Jag hämtade tre urnor - min femåring höll fint en av urnorna i knät. 

Det blev begravning. En fin begravning. Och jag skjutsade adepten hem. Herr Minst somnade i baksätet. VI kom hem och Killen är inte hemma än. Hunden fick en långpromenad i förmiddags fast nu vill han ut igen.

Jag är HELT SLUT. Men allt gick bra. Och jag tänker gå och lägga mig klockan nio ikväll. Eller tio....