yrkeskvinnan

Det är ju som förgjort. Man är ledig - och spleen inträder. Per omgående.

Jag är trött och anti. Jag har ingen inspiration eller ork till nånting. Känns det som. Är jag inte arg på barnen är jag irriterad på mig själv.

Dessutom är sommaren för kort. Och även om inte det mesta har regnat bort - än - så har det ösregnet lite från och till ända sen i lördags, då jag förvisso var på möhippa och det var ju rätt kul, men när jag kom hem (städat sent, typ halvelva, SPIK-nykter eftersom jag körde bil) hade han maken haft ett mindre helsike med griniga barn som inte alls uppfört sig eller hjälpt till utan bara varit pest. Jag fick omgående dåligt samvete för att jag inte varit hemma och delat denna börda. Istället hade jag halvt om halvt förlustat mig på möhippa och hållit familjens fana högt vad det gäller att odla välviljan och frändskapen med min blivande svägerska.

Igårkväll lyckades vi inte sätta oss för att glo på den film jag ville glo på förrän kvart i tolv och då var det ändå försent och istället blev det ett avsnitt av The Closer. Som jag förvisso avgudar. Vi fastnade vid varsinn dator och bokade hotell i Riga och sen kom Divan upp, rödgråten som jag-vet-inte-vad och hade sett en jättesorglig video på Youtube och ville omgående "share" denna upplevelse.

(Det hon snyftade sig till rödbetsallad av var det här: CONCRETE ANGEL)

Jag blev mest rörd för att Divan var så rörd - jag är ju annars är mycket kärv och hårdhjärtad typ...not. Det är jag verkligen inte. Fast jag tjuter mest när det är religiöst eller uppbyggligt. Typ He's Alive med Dolly Parton. Eller när folk försonas och sånt. Det gillar jag.

Divan snyftade och snyftade och fläktade sig med handen som den dramaqueen hon är... och jag tycker ändå det är helt fantastiskt att hon känner så mycket. Vackra lilla stora människa.

Och jag sa - okänslig som alltid - att även om hon, Divan alltså, har världens knäppaste föräldrar (=jag) så klår vi henne i alla fall inte så illa så att de måste gräva ner henne. Försvarsmekanism? Säkert. Känslor är svåra saker.

Divan sa också till sin far häromdagen  något i stil med att hon och hennes syskon "faktiskt" är barn och minsann inte har valt oss och att det är jobbigt att höra att det är jobbigt att vara förälder. Oh really?
Jag har halv ilsket declared att jag ALDRIG tänker slita tigandes och martyrmässigt - när jag sliter you'll know. Och jag tycker inte det är nåt fel med det. Alls. Och jag kan för mitt liv inte förstå när det blev en rättighet för barn att inte göra nånting hemma. Är det det? Nä. ÄR vi familj hjälps vi åt. Det betyder att även barn hjälper till. Diskar. Bäddar sängen. Sorterar tvätt. Går ut med hunden. Helst utan att låta som om vi tvingade dom att fälla träd, plöja åkrar och skrubba kärnkraftsverk från morgon till kväll. Självklart ska barn vara barn. Självklart ska barn inte få stryk. Och lika självklart ska barn hjälpa till. Inte bara när de känner för det, lika lite som jag kan gå till jobbet eller laga mat enbart när jag "känner för det".
Barn är vuxna i vardande. Adults in the making. Barndom går över. Den ska vara så dräglig som möjligt men som sagt - den går över. Jolmiga barndomsskildringar ger mig kväljningar. När barndomen beskrivs som ett sagoland där det är sommar, smultron och hundvalpar i aldrig sinande ström - urk. Nästan lika ill tycker jag om barndomsskildringar av helveteskaraktär. Min barndom? Inget vidare. Fråga min bror, den med vilken jag delar samtliga föräldrar och du får ett helt annat svar. "Vi hade det väl bra?" Kanske han hade det, jag hade det inte. Men men. Jag vet vad jag försöker undvika, och vad jag försöker göra väl. Och när mina föräldrar låte rmig förstå att "där ser du, det är inte så lätt" - well. Båda mina föräldrar har varit något så vansinnigt frånvarande och antingen sett mig som en plågsam påminnelse om det som varit men inte längre är, alternativt nån slags trofé. Jag tvivlar inte på deras kärlek, men jag delar definitivt inte deras definition av vad en god förälder är. Jag vet - jag kommer få min egen dom som mor en vacker dag. Och jag vet - mina egna föräldrar gjorde (förhoppningsvis) så gott de kunde. Och jag VET - jag har inte svultit, jag har rest runt halva världen och fått varenda bok jag har pekat på... men jag har inte känt mig älskad eller sedd. Jag har inte känt mig viktig eller intressant. Och min känsla är min. 

För att återgå till vd jag själv sysslar med idag; jag uppfostrar inte barn. Jag uppfostrar blivande vuxna. Vi jobbar tillsammans, vi leker och larvar oss tillsammans. Och jag hoppas vi står ut med varandra något så när de till sist blivit vuxna själva.

Och nu piper hunden. Den rentvättade hunden.