yrkeskvinnan

Min spleen börjar ge med sig lite grann.
Igår kväll var det följande ruljans i Flugsvampen:

Spretigt middagsätande efter att pojkarna dundrat in och ut ur huset med orden "vi ska till Harald  nu" och sen tre timmar senare "ni går vi till Malte". Vi halv åtta beordrades de hem och fick tortellini. Flickorna var i stan och kör-repade. De fick gröt och tortellinirester när de kom hem. Själv tycker jag middag är lite överreklamerat ibland så jag ville först in ha nån. Då tvingade maken mig att peta i mig en avocado med keso. Det var gott.
Pojkarna jagades i säng och sen skulle vi se Sphere. Det var en jäkla skitfilm och nu är jag sur. Min bror hade sagt att det var en jäkla skitfilm och jag hade väl trott lite grann på honom men sen läste jag några recensioner som lät påskina att det var en ok film. Det var det inte. Det var en skitfilm och döttrarna, maken och jag surade rätt kollektivt över detta sen.

Livet är för kort för att se dålig film och dricka för billigt vin. Så är det bara.

I alla fall. Sen fastnade jag framför en hemsk dokumentär om ett barn som försvann och antagligen mördades 1976. Så vansinnigt hemskt. Och jag kunde för mitt liv inte sluta titta. Och jag kan för mitt liv inte överhuvudtaget tänka mig in i hur det skulle vara. Att ens barn försvinner. Jag vill inte ens försöka.

Jag hade sen lite ångest över senaste blogginlägget också. Att jag är hård mot mina föräldrar. Men maken sa att det var inte så farligt, och med tanke på att han typ är världens snällaste och dessutom ännu mer konfliktobenägen än vad jag är så litar jag på det.

Jag har läst min systers blogg också. Och hennes kommentar till ett annat inlägg. Om det här aldrig sinande ämnet - barn eller inte barn.
Och jag kan inte låta bli att fundera igen.
Alltså; jag har ju de här fyra ungarna. Och det är pestigt från och till. Men jag har alltid - ALLTID - velat ha barn. Och ganska många. Långt innan jag gick å sta och blev relischös. Det blir lite ironiskt när jag inser att det bland annat har att göra med att jag fick halvsyskon när jag var nio och elva. Min styvmor frågade försynt om jag ville hjälpa till eller titta på lite bebissaker inför att min syster skulle födas och jag svarade avmätt: "Jag är inte så intresserad av spädbarn." (Nio bast, lillgammal och fjantig...)
Hade jag fel eller hade jag fel? Jag avgudade bebisen från dag ett. (Bebisen som idag är knappa 27 år och reporter och bloggar och jag vet inte allt...henne har jag kånkat runt på och tyckt att hennes lilla person klädd i rosa frotté var det mest sagolika som fanns.) Jag brukade lägga henne mitt i förläldrarnas säng och sen trycka runt omkring henne så att hon studsade lite lagom upp och ner tills hon tjöt av skratt. Jag bytte blöjor. Jag bar runt. Jag nattade. Sen kan man ju ha synpunkter på att jag gjorde det där istället för att umgås med min far som det varannan-helgs-skilsmässobarn jag var...
Sen blev hon en rätt pest 2-3-4-åring som sig bör men det är ju normalt har jag insett när jag fick egna ungar.
Jag hade hand om andras barn också. Jag barnflickade mig genom mina studier för att inte behöva ta så mycket lån alls. Fem ungar in alles, i två familjer. Jättejobbigt, men också härligt. Jag minns en gång när jag var på väg från en av familjerna och i mitt stilla sinne tänkte att tänk om jag får vara med på hennes student, hon lilla P. 13 år senare var jag det. Men herr Minst i släptåg i vagn. Helt fantastiskt.

Så visst, jag har alltid "gillat" barn. Men framför allt har barn varit något naturligt. Något självklart. Och även om jag vet att det är en lyx förunnad både mig och de människor som inte vill ha barn alls att resonera på det sättet vi gör eftersom vi lever i ett i-land med sjukvård som hjälper oss med både det ena och det andra - så gör det mig så beklämd, resoneradet kring huruvida man ska ha barn eller inte. Inte för att jag inte tror att det är bra att resonera - I am the queen of att resonera. Inte heller för att jag tror att det är mer "naturligt" att vilja ha ungar. Jag bara önskar att det inte behövde vara så förtvivlat komplicerat. Att det kunde få vara lite mer enkelt. Det ÄR något djupt mänskligt att ta ansvar och ta hand om. Antingen man nu känner för det eller inte. Och visst; ansvaret skrämmer. Men kom igen - vad är det som gör de känsorna av rädsla värre nu än vad de var för 50 eller 250 år sen?
Min systers bloggkamrat skriver om sin rädsla för att inte vilja vilja. Och det var bland det mer insiktfulla jag har hört på länge.
Likväl sitter jag här och är beklämd. Både för att jag såg Children of Men nyligen och för att det smärtar mig att barn = nya människor ska förminskas till val. Till något man filosoferar så djupt över huruvida man "vill ha" eller känner för att skaffa.
Men jag vill verkligen förstå. Varför man är så rädd för att förlora kontrollen över sin kropp. För ansvar. För livet självt. Och nej, jag varken tror eller tycker att barn är meningen med livet, men vi har alla varit små. Vi har alla kommit nånstans ifrån. Och vad det gäller kontrollen - vi kan ju inte kontrollera våra arvsanlag eller om vi får cancer heller...hm, det där lät ju inget vidare, jämföra graviditet med cancer, eller vice versa. Men men.

Det här kan man ju harva kring med hur länge som helst. Så jag får väl försöka avsluta på nåt sätt... Det är ju lite orättvist, att jag som har barn både kan och kanske t o m har rätt att ifrågasätta deras val, de som inte vill ha barn, medan för dem att ifrågasätta mitt val - det går liksom inte. Det är ju att ifrågasätta fyra människors existens rakt upp och ner. Visst kan vissa föräldrar ifrågasättas, om barnen vansköts osv, men BARNEN själva kan man ju inte ifrågasätta...eller kan man det? När någon inte vill ha barn - vad är det man ifrågasätter? Deras generositet? Deras kvinlighet eller manlighet? Deras mänsklighet? Jag funderar vidare.