Yrkeskvinnan och bokskörden

Bokskörden ja...jag köper för mycket böcker tror jag att jag har nämnt förr. Ja, jag har hört talas om bibliotek. Det är såna man har hemma lite överallt. Jag är uppvuxen med bibliotek hemma. Bokstavligt. I den lägenhet som jag bodde i mellan 1984(-ish) och 1992(ish) fanns ett helt rum med bara böcker. Ja, och ett stort matbord också, så teoretiskt sett var det väl en matsal men vi sa aldrig nåt annat än biblioteket.

Men det var inte alls det jag skulle prata om. För att jag nu ska lyckas hålla mig till mina ämnen gör jag en dagordning:
 1. Ann Heberlein
 2. Recept på muffins
 3. Gräsänkan-blues

1.
Jo. Ann Heberlein var det jag. Googlar man på hennedyker det upp allskäns spännande och maffigt. Teologie doktor och etikexpert... skribent och kröniker...blond och tjusig...framgångsrik och tre ungar och allt vad det är. I alla fall. Jag är lite svag för fru Heberlein. Och lite rädd. Jag läset hennes första, "Det var inte mitt fel!" med stort intresse. Det fanns mycket som verkligen tålde att tänkas på. Som jag nog också tyckte. Sen fanns det ett och annat som jag inte alls förstod. Som mest gjorde mig nedstämd. Det var nåt med den tvärsäkra tonen, det oförsonliga förhållningssättet... och det skymtade fram något sarjat och skört (?) mitt i allt det knivskarpa, ångvältsmässiga.

Nu har jag precis läst ut "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Och det ÄR smärtsamt. Det gör ont att ta in den nattsvarta ångesten, återigen det är oförsonliga. Det där tvärsäkra. Det där egot, det där stora brutala egot som tycks vilja vara så hård och skoningslös mot sig själv så att ingen annan ska kunna göra något mot henne som hon inte själv redan sagt eller gjort.

Och jag känner igen mig. Fast ändå inte. Men vad är det som gör att jag kan (tror mig kunna i all fall) se tingens tillstånd rakt i vitögat och stå ut med det? Jag vet också med plågsamt säkerthet att i slutändan är vi alla ensamma. Med vår Gud om vi tror på en sådan. Men ensamma. Ingen känner mig fullt ut, inte ens jag själv. Endast Gud gör det, och det är min fasta övertygelse. Min tro. Men Ann Heberlein säger sig också tro. Men hon är ju sjuk. Och kanske - hemska tanke? - brutalt mycket mer intelligent än jag. Det är kanske medelmåttans förbannelse och välsignelse i ett? Man förskonas från den svartaste ångesten, den som hon beskriver, den som hon trots allt överlevt hitills men som hon ändå verkar tro kommer få sista ordet.

Det är lite jobbigt att vara den där medelmåttan. Ibland i alla fall. Men inte idag. Jag är ju jag, liksom. Jag är den jag är. Kanske är det där jag kan vara lik min Gud - han som säger "jag är den jag är"...eller är det "jag är den som är".  Sen har jag inte alltid det glasklart för mig, vem den där "jag" är, eller borde vara. Men det är ok.

Jag får ta och återkomma till det här tror jag.

2. Receptdags!
Om man köper en påse vetemjöl special finns på baksidan ett recept på chokladmuffins. Jag har haft det som utgångspunkt till denna variation:

ÄPPELMUFFINS
1-2 äpplen + kanel och strösocker
4 dl vetemjöl (special, men det går nog bra med vanligt)
4 tsk bakpulver (strukna, för Guds skulle)
1 tsk vaniljsocker (den kan gärna vara med råge)
2 dl socker
1-1,5 del grovt hackade valnötter (eller nån annan nöt man råkar ha till hands...eller skippa helt)
0,5 tsk salt
1 ägg
3 dl mjölk
1 dl neutral olja

Skär äpplet/na i små tunna bitar. Lägg i en skål och strö över ca 1 msk strösocker samt kanel efter behag. Låt stå medan du gör resten.

Blanda torra ingredienser. Blanda övriga blöta ingredienser i en annan skål och vispa ordentligt. Häll ägg/mjölk/olja-blandningen i den torra och rör ihop. Inte för länge för då kan det blir segt. Använd gärna muffinsplåt. Det här blir 12-15 stora muffins alt 18-24 små. Lägg pappersformar i muffinsplåten. Klicka i lite smet i botten på varje form. Lägg i 3-5 äppelbitar i varje form. Klicka på mer smet så att det fyller upp formen, men tänk på att de jäser rätt mycket.
Gräddas mitt i ugnen på 200grader i 20-25 minuter.

Hepp!

3.
Min man har varit i Vetlanda. Jag saknar honom. Samtidigt som jag alltid skärper mig lite extra när han är bortrest. Jag hanterar allting, liksom. Särskilt nu som jag har varit hemmafru hela veckan. Lika bra det, jag hade inte orkat annars, tror jag. Nu är hans sabla tåg 90 minuter sent...det är alltså en och en halv timme, förr oss som inte bara talar i jämna minuter. Divan är bestört - nu missar han ju massor av Lets Dance...
Som vanligt när min man är borta hade jag svårt att gå och lägga mig. Jag fastnade ju, som sagt, framför ett obehagligt Uppdrag granskning. Jag vet inte varför det är så svårt att gå och lägga sig... Jag börjar dock formulera en teori. Jag tror det är nåt prestationsångest-relaterat. Att gå och lägga sig innebär - eventuellt - att man också samlar sig och summerar  och sammanfattar sin dag. Och mina dagar är jag ju aldrig nöjd med. Det är ju alltid allt det där man inte gjort, hunnit...bord-at. Nån gång är det även det där man faktiskt gjort som inte alls var så bra... Alltså är det obehagligt att gå och lägga sig. Lite banalt. Men kanske.

Jaha, nu fick jag inte plats med min familjens-projektledaranalys den här gången heller. Men jag har inte glömt den. Inga fler tomma löften! Upp till bevis. Näe, nu gav jag mig själv prestationsangst i alla fall. Var inte det lite dumt?

Mina muffins ser i alla fall goda ut.

Nu tar jag dock och mosar några maneter igen. King.com är mitt knark.

Kommentarer
Postat av: Maken

Muffängerna var supersmaskigt kladd-oemotståndliga!

Jag har redan ätit två styschna.



Det är dumt med prestationsangst. Och på kvällen säger man bara

Bra

Tack

Förlåt

Hjälp



Sådeså.

maken sajns offffff

2009-01-23 @ 23:28:44

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0