yrkeskvinnan

Hjälp.

Det ligger en tax i knät på min förstfödda.

Igår, den sjunde februari 2009, blev vi med hund. Hur gick det till? Jag har ända sen fick kom ut från kenneln och la valpen i knät på Divan, med handduk och hushållsrulle i närheten om nu hunden skulle få för sig att bli åksjuk, haft en liten klump av ångest i magen. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.

Vi körde naturligtvis vilse när vi skulle leta oss fram till kenneln. Men jag är en jäkel på vägbeskrivningar, så till sist kom vi fram. När vi väl kom in var där en stark lukt av HUND. Och det skälldes mest överallt. Det fanns hundar ute på gården (i in hängnad) och det fanns taxar i hela huset,  inklusive en på övervåningen som var konvalecent och sjukskriven men en stor tratt om huvet. Vi hälsade på kenneldamerna och så släpptes hon ut valparna. Fem stycken små taxvalpar som snurrade runt som urrullade nystan på golvet. Den kralligaste var Sigge. Kenneldamen lyfte upp honom och la honom i min famn. Jag blev lite lätt knäsvag - inte helt oangenämnt, liksom. Han höll sig lugn och fin. Sen langade jag över honom till Divan som fick något saligt och änglalikt i blicken. Sönerna var mest fascinerade av hund-skocken som myllrade fram på golvet. Som öronviftiga, stortassade ludna bananer, ungefär.

Det var mycket slitet och hund-präglat på kenneln. Hundluften var tjock. Inom en kvart nös jag, och näsan rann.

Det bådar ju inte gott, tänkte jag, och började undra vad jag skulle tänka om det här...

Vi fikade och pratade hund. Vi skrev lite papper, fick lite mer papper och en påse hundmat och en leksak. Samt en hundvideo, det var inte så dumt. (Flickorna sitter och tittar nu.) Vi la en handpenning.

När vi väl kom ut i friska luften blev det bättre. Jag råkade klia mig i ögat - ögat blev rött. Det blir det å andra sidan även när jag ätit ett äpple och råkar klia mig i ögat. Nåväl. Jag hade ögondroppar, så det gick ju över.

På hemvägen stannade vi vid en stormarknad och införskaffade en kattbur. Helt fel egentligen, han lär växa ur den rätt snart, men men. Dessutom en matskål och en vattenskål. Väl hemma fick han först sniffa runt lite utanförhuset, och sen komma in. Han var mycket försiktig, tyst och trevande, kröp nästan lite längs golvet.

Han fick mat. Vi gjorde i ordning hans bur, men den var han inte så intresserad av. Vi gjorde även i ordning hans korg.
Jag tog en Clarityn och det sista av obehaget försvann. Dock inte klumpen i magen.

Han heter Sigge. Sigurd. Sigge upptäckte snabbt att man kunde krypa in under de stora röda skåpen i köket. Där låg han och tryckte. Divan fick lirka ut honom flera gånger, och då hade han dessutom lite damm på örona när han kom ut. Hrm. Vi får dammsuga lite oftare kanske?

När han skulle sova blev det oroligt. Han pep och gnällde och Divan blev till sist gråtfärdig och sa att det här går inte... Vi gick ner till henne, hon skulle nämligen sova i arbetsrummet tillsammans med Sigge. Hon var ledsen och trött så vi sa att lägg dig du så ser vi till att han somnar. Sigge bökade och bökade, ville upp ur korgen, ville upp i sängen... men till sist så. Maken la en hand på honom där han låg ihoprullad bredvid en flaska varmvatten i en strumpa (= ett syskonsubstitut). Inom två minuter sov han.

Nu på morgonen har han varit ute tre gånger. Han har ätit frukost. Han kröp in under gästsängen och bajade. Han har bajat två gånger till på köksgolvet. Här har vi att jobba, tänker jag.

Klumpen i magen  kommer och går. Vad är det jag oroar mig för? Mest är det nog att allergin ska slå till, att jag ska bli jättedålig och att vi ska tvingas lämna tillbaka honom. Vi har ju den möjligheten, med stor risk för krossade barn-hjärtan och gråt och tandagnisslan i veckor framöver. (Vid frukosten sa min familj på skoj att "mamma, du kan inte vara kvar här längre, du har inte päls och inte svans, och det är bara du som är allergisk..." Haha. Jo, ok, det är lite kul.

Sen är det nåt med hela den tillskottsprylen. Vi har en ny liten vän, en liten familjemedlem, lägst i rang, och med svans, med flaxiga öron... Som luktar hund. Det är inte helt oävet, men inte som rosenblom heller. Klarar vi av det här?
Jamen det är klart att vi gör. Jag ställer mig frågan om och om igen: "vad farao har jag gett mig in på?" Och sen tänker jag: "Äsch, det är ju bara 10 år eller så. Barn har man ju nästan dubbelt så länge innan de flyttar hemifrån."
Och jag tänker att förändring är skrämmande. Att ju äldre jag blir, destå läskigare är det. jag försöker minnas andra gånger jag känt så här.

T ex:
- När jag satt i studio ett och debatterade nåt katolsk och svårt med SSUs dåvarande ordförande. I direktsändning. I sjunde månaden. Snacka om David och Goliat. Jag menar, hela min personalkostnad motsvarande väl hans skrivbord liksom. Nåväl.
- När jag skulle börja på min magisterkurs. Massa nya människor. Hjälp! Tänk om jag inte kan nåt...äsch, klart jag inte kan. Eller jag menar, KLART jag kan. Jag kan massor. Hjälp! Dessutom ska vi lära oss saker. Det bästa jag  vet är att lära mig saker. Juh.
- När jag skulle föda barn. För snart fem år sen. Och jag visste att jag skulle blir tvungen att underkasta mig en medicinsk igångsättning, att jag skulle få ha väldigt ont, att jag kanske skulle behöva sprättas upp...
- När jag skulle opereras och stod inför fullbordat faktum - jag SKULLE sprättas upp. Det var bara att face the fear, liksom. Och det var otäckt och skrämmande, och jag grät.

Det är nåt sånt jag känner just nu. Inför en liten valp. Med flaxiga öron, men nobel nos och sorgsen blick. (Han har lite så där sorgsna ögon, fast det är nog mest ett drag.) Sorgsen blick och en knix på svansen. Han är ju så fin. Och jag överväldigas av allt möjligt. Av att känna mig otillräcklig och defekt på en gång. Ja, alltså, att min allergi gör mig defekt. Samtidig svämmar jag över av framför allt stolthet över min döttrar. Särskilt min Diva har varit ett UNDER av behärskning, målmedvetenhet och motivation. Jag är så imponerad. Jag ser henne ta allt detta ansvar, och HUR kan jag ens tänka tanken att hon inte skulle få fortsätta ta hand om denna lilla Sigge. Lite allergi, vad är det? Så länge jag inte får tvärastma, liksom...

Jaja. Sen kommer allt det där om frihet och vad man kan och inte kan göra. Jajajaj, o-fri i den bemärkelsen har jag varit länge. Och det gör mig inte så mycket. Jag menar, när hund blivit lastgammal bor fortfarande herr Minst hemma, liksom. 

Min far sa på telefon att "jaja, har man inte bekymmer så skaffar man sig..." Näääj, det var ju inte vad mag-knips-jag vill höra! Fast sen sa han att det är nyttigt för barnen. Utvecklande. Han frågade inte ens om jag hade nysit.