Yrkeskvinnan och moderskapet
Jag funderar över moderskapet idag. Lite grann. Jag har följt den där debatten i DN (här) lite så där halvengagerat, men vem trodde att man skulle sitta i samma ringhörna (om än anonymt) som fru Witt-Brattström?
Mycket av min identitet ligger ju i att jag är morsa, men långt - mycket långt - ifrån hela. Och jag funderar på om det är så att kvinnor på nåt sätt väljer föräldraskapet lite mer än vad män gör. Jag menar, hur oftahör man män på fullaste allvar uttrycka sitt avund över att man som kvinna (haha) kan bära runt på ett barn i magen? Jag har bara varit med om det ett fåtal gånger, t ex en kollega från min tid som lärare, träslöjdsmajje runt 60 dessutom. Han tittade storögt o ch vördnadsfullt på min kagge med Killen i och sa: "Jaaa...tänk att bära livet inom sig så där..." Helt fascinerad.
Män har ju svårt att få nåt barn om det inte finns en dam med, medan kvinnor kan skaffa sig barn hyffsat lätt på egen hand. (Undantaget den norska dokumentären om den homosexuelle killen som skaffade barn "själv" med surrogatmamma i USA. Han insisterade bl a på att det skulle står "moder okänd" i pappren, vilket ju blev lite absurdt när man sett surrogatmammans stora mage. Nåväl. Han verkade oerhört lycklig och hängiven som far.)
Men hur man än vänder och vrider på det så blir ingen på smällen helt på egen hand. Inte ens Jungfru Maria. Och jag vet att tappade fokus direkt och att det här inte alls handlade om artikelserien utan nåt helt annat, med mycket vag koppling. Jag har för lite tid att blogga ordentligt, liksom.
Dessutom står hunden och piper ilsket i vardagsrummet i sin hage. Han anser att han ska ha mat NU och det anser inte vi.
Det var nåt mer...
JO, killarna har börjat spela Spore och det är en succé. Och far i stugan är jätteengagerad och kom upp sa att var tvungen att gå ner igen "för Killen har ju blivit landdjur". Jag skrattade så jag pep.
Och döttrarna tog en påtvingad långpromenad till centrum för att a) inhandla present till herr Minst och b) få äta sushi-lunch. De kom sen hem med buss och Divan hade en lång utläggning om vilka rullar och bitar de fått: "Jag fick tre lax, nej två, nej tre lax och sen ingen jätteräka utan crabstick (de är så plågsamt miljömedvetna i bland)"... Jag var tvungen att retas massor och säga att de lät som maffiosos: "EY, jag fick tre LAX, mannen..."
Jag garvade läppen ur led igen.
Sen läser jag Stefan Einhorn i badet. Och lipar. Jag läser "Medmänniskor" och den är väldigt bra och tänkvärd.
REKOMMENDERAS.
Mycket av min identitet ligger ju i att jag är morsa, men långt - mycket långt - ifrån hela. Och jag funderar på om det är så att kvinnor på nåt sätt väljer föräldraskapet lite mer än vad män gör. Jag menar, hur oftahör man män på fullaste allvar uttrycka sitt avund över att man som kvinna (haha) kan bära runt på ett barn i magen? Jag har bara varit med om det ett fåtal gånger, t ex en kollega från min tid som lärare, träslöjdsmajje runt 60 dessutom. Han tittade storögt o ch vördnadsfullt på min kagge med Killen i och sa: "Jaaa...tänk att bära livet inom sig så där..." Helt fascinerad.
Män har ju svårt att få nåt barn om det inte finns en dam med, medan kvinnor kan skaffa sig barn hyffsat lätt på egen hand. (Undantaget den norska dokumentären om den homosexuelle killen som skaffade barn "själv" med surrogatmamma i USA. Han insisterade bl a på att det skulle står "moder okänd" i pappren, vilket ju blev lite absurdt när man sett surrogatmammans stora mage. Nåväl. Han verkade oerhört lycklig och hängiven som far.)
Men hur man än vänder och vrider på det så blir ingen på smällen helt på egen hand. Inte ens Jungfru Maria. Och jag vet att tappade fokus direkt och att det här inte alls handlade om artikelserien utan nåt helt annat, med mycket vag koppling. Jag har för lite tid att blogga ordentligt, liksom.
Dessutom står hunden och piper ilsket i vardagsrummet i sin hage. Han anser att han ska ha mat NU och det anser inte vi.
Det var nåt mer...
JO, killarna har börjat spela Spore och det är en succé. Och far i stugan är jätteengagerad och kom upp sa att var tvungen att gå ner igen "för Killen har ju blivit landdjur". Jag skrattade så jag pep.
Och döttrarna tog en påtvingad långpromenad till centrum för att a) inhandla present till herr Minst och b) få äta sushi-lunch. De kom sen hem med buss och Divan hade en lång utläggning om vilka rullar och bitar de fått: "Jag fick tre lax, nej två, nej tre lax och sen ingen jätteräka utan crabstick (de är så plågsamt miljömedvetna i bland)"... Jag var tvungen att retas massor och säga att de lät som maffiosos: "EY, jag fick tre LAX, mannen..."
Jag garvade läppen ur led igen.
Sen läser jag Stefan Einhorn i badet. Och lipar. Jag läser "Medmänniskor" och den är väldigt bra och tänkvärd.
REKOMMENDERAS.
Kommentarer
Trackback
