yrkeskvinnan

Det gassar lite ute just nu. Sånt där vasst vintersoldis som gör lite ont i ögonen. Men men, det är ju br för kroppen och så. Sen blir det nåt slags udda motljusreflektionsmässigt så mina händer är alldeles upplysta och speglas i bildskärmen och det blir alltså svårt att koncentrera sig för jag ser min skuttande tassar så tydligt. Ha!

Idag är det den 20e februari. Idag är det också 16 år sen jag blev kär i min man. Det ni.

Vi träffades faktiskt redan för 17 år sen, på en studentskiva. Jag kände igenom honom från korridorerna på skolan - vi gick i samma gymnasium och jag har sjukt bra ansiktsminne. Jag tyckte väl att han var väl lite söt (väl) så där, men inte så mycket mer. På studentskivan var jag inte alls singel, men den där typen flörtade och vi dansade halva natten och sen ville han följa mig ut när jag skulle gå... Det var skumt. Men smickrande.

Knappt ett år senare, den 20 februari 1993 skulle jag gå på vernissage. Det var samma tjej som ställde ut tavlor som hade haft studentskivan. Jag vet att jag hann tänka att "hm, undrar om han den där som jag dansade med, som sjöng i örat på mig, undrar om han dyker upp?". Det gjorde han. Han klev in genom dörren, rakt in i det som blev början till ett nytt liv. För mig. För honom.
Det var så otroligt kallt den dan. Säkert 10 minus. Jag hade duffel och gröna byxor. Nån blus med stor rund krage i vinrött. Jag hade flätor.  Han hade vinröd jacka, jeans och snedbena. Samt lila hörlurar till sin freestyle och hemskt fula skor. Men han såg rakt igenom allt som var ivägen, som var tid och rum och förflutet och svårt och enkelt. Det blir knappt mer banalt än så här, men våra blickar möttes och jag visste. Allting bara stannade. Och vad jag än hade känt tidigare i livet för någon någonsin bleknade liksom till ingenting. Till skrutt och damm och smått. Det fanns bara han och jag. Det enda jag kan jämföra med är när jag kom till tro. Vilket ju nästan är ännu mer personligt, privat och intimt.

Vi gick runt och tittade på tavlor i flera timmar. Vi sippade vitt vin, knaprade snacks. Sen tog vi en hemskt lång promenad. Jag minns ingenting. Jag har som en lång minneslucka. Han mannen påstår att när vi över en gata vid Stureplan tog jag honom i handen. Eller möjligtvis under armen. Han svävade på små moln påstår han.
Vi gick och fikade. Han skulle träffa sina föräldrar och gå på Dramaten. Jojo, minsann. Men han tänkte inte komma hem innan för han fikade. "Med en kompis." Hette det. Heh.
Där satt vi och pratade och pratade. Om allt. Om religion. Om resor. Om studier. Om familj. Om allt. När det var dags att skiljas åt går historierna isär. Jag vet att jag hade suttit och funderat på hur jag skulle kunna fråga om vi skulle ses igen utan att låta påflugen. Men så hann han fråga istället. Då blev det ju enkelt...  När vi skulle säga hejdå blev det nån slags puss. Men ingen vet riktigt vem som pussade vem. Det är där historierna går isär. Det roliga är att vi kan ta med alla barnen och vissa fläcken på Briger Jarlsgatan där deras öde beseglades. Där man började kunna ana att nånting var i görningen. Nånting som det kom att bli ett radhus i förorten av. Och fyra nya människor. Och i dagarna en tax.

Naturligtvis visste jag inte då. Att det var mannen i mitt liv. Men ändå visste jag. Jag var så fruktansvärt kär att det gjorde ont, att det var svårt att äta, att allt handlade om honom och mig, honom och mig... Vi skrev kopiösa mängder brev i början - han gjorde nämligen lumpen och var stationerad i Enköping. Många brev blev det. Jag levde för de där breven. Jag var så förtvivlat kär med alla mina sinnen, vartenda ett.

Samma år, när han hade muckat och min termin på musikvetenskapen var slut tågluffade vi. En hel månad runt i Europa. Och vi kom hem samtidigt, från samma håll. Ganska lortiga. Lika kära. Vi levde på ingenting, vi hade inga pengar...men vad gjorde det? Vi hade varann, tröttnade aldrig på att prata och prata. Ja, förrutom på själva tågresorna för då somnade han så fort tåget satte sig i rörelse. Självbevarelsedrift, han blir lätt åksjuk. Blev, rättare sagt, det har växt bort, kanske i takt med att de grå håren har börjat dyka upp. 

Året efter, på den helige Josefs fest, 19e mars förlovade vi oss med avsikt att gifta oss året efter. Och det gjorde vi. 

Och nio månader efter det föddes Divan. 

Jisses vad det gått på räls. 

Är inte det värt att firas så säg? 


För det ska det. Ikväll är det maken och jag och en trevlig restaurang på Södermalm. Hurra!