yrkeskvinnan

Ety det är onsdag.

...

Nä, nu har jag raderat flera hopplösa inledningsmeningar.

Jag kommer inte riktigt till skott.

Jag fick ingenting gjort på mitt jobb igår. Jag var alldeles för stirrig efter min måndag som var jättehektisk.

Vi hade middagsgäster igår. Sådana där riktigt goda vänner, som vi träffat alldeles för lite. Det är människor som jag bara tycker så där plågsamt mycket om. Så där så att jag är nästan lite trött efteråt bara för att jag varit så glad att se dom. Som om glädje också kostar på den redan sköra orken. Men det var det värt.

Mannen isällskapet (de kom en hel familj) hade cowboy-boots.
"Jag hade inget annat att ta på mig", förklarade han kokett.
"Jaa, pappa går alltid i högklackade skor", förklarade hans dotter.
"Det för jag inte alls", försvarade sig pappan, något generad.

Det var väldigt roligt.

De här rara människorna kanske kommer flytta hit. Det skulle jag tycka var helt sjukt underbart. Jag kan nästan bli lite gråtig när jag tänker på det. Tänk va. Om de flyttade hit, bara någar nån nästan-kilometer härifrån. Gångavstånd. Wow.

Men det gäller att inte få upp förväntningarna.

Nåväl.

Sen pågår det lik förbaskat en enorm förväntan i faggorna. Vi åker på lång-utflykt på lördag. VI ska titta på en taxvalp. Vi kanske rentav får med oss den hem. Jag är så nervös. Av massa skäl.

Klarar vi av en hund? (Trams, jag har fött och fostrat fyra barn, jag BÖR klara av en hund...)
Tänk om den luktar illa? (Bah, man vänjer sig...)
Tänk om den äter upp våra skor? (Hm...ja, det är ju inte bra. Det får vi se till att undvika.)
T'änk om jag inte alls pallar att gå ut på hundpromenader i tid och otid och blir helt galen av detta?
Tänk om Divan, som hittills visat på enorm insikt, mognad och förståelse för vad det innebär att ha ett hundansvar, tänk om hon ruttnar om en vecka och säger att "morsan, det där får du sköta själv"... (Näe, vet nån vad, det var till att ha låga tankar om sin förstfödda.)
Tänk om Divans astma blir jättedålig, eller jag börjar nysa, eller herr Minsts visar sig ha eller få astma av hunden??? (Ja. Där har vi nog största skälet till oro. Och hundkoja är väl inte att tänka på när det är 6 minusgrader.)

Sen har diverse blandade släktingar sagt att "tänk er för", och "en hund är ett stort ansvar"...  Jojo, vi har bara varit föräldrar sen vi var 22 - var inte det ett ännu större ansvar kanske? Eller är det kanske just de som egentligen kritiseras? Att vi fick barn för tidigt? Eller är det bara min paranoia som firar nya triumfer?

Gaaah. Jag vet inte. Och jag vet inte heller varför jag blir så uppbragt... Jag vill ju ha en hund. Men det är läskigt att FATTA BESLUT som innebär någon form av RISKTAGANDE. Sånt har jag dåliga erfarenheter av.

Shit.

Är det någon annan som resonerar så fnoskigt inför att - kanske - skaffa hund? Va? Är folk inte lite mer så här "nu skaffar vi jycke - ja det gör vi" och så skaffar man jycke. Eller?

Men. Nu ska jag inte fastna i det där.

Jag behöver baka bröd och antagligen ta en promenad också. Kanske sticka lite.