yrkeskvinnan

Det blev MYCKET idag.

Så här:

- Jag läste Buy-ology på pendeltåget och var på god väg att omvärdera min världsbild lite grann men tänkte sen att jag ska nog läsa klart boken först.

- Möte klockan nio med gravgrävarlaget. Bizarra diskussioner om gravdjup och gravbredder och antal kistor osv osv.

- Möte med min chef. Jag bjöd på kaffe och Divans smarriga kokoskakor (fast jag tog bara med två SMÅ eftersom jag inte hann be om lov. Jag fick igenom allt jag ville få igenom och jag får löneförhöjning. Var inte det på tiden?

- Träffa Fonus inför jordfästning klockan ett. När jag erbjöd mig att tända alla lampor kom det: "Du vet väl att det är öppen kista?" Nä. Det visste jag ju inte. Så idag, när jag är 35 år och 10 månader och 4 dagar gammal såg jag för första gången en död människa. Jag är tacksam att han hann varna mig så att jag var beredd. Det var inte så farligt. Det var en äldre dam och det såg mest ut som hon sov. Faktiskt. Hon hade vitt nattlinne och höstlöv i en liten bukett i händerna. Det var fint.

- Allt klockringande var ett himla stök, men men... Jag hade bara lite ont i händerna. Istället för tre Hell dig Maria fick jag väl läsa ... två dekader? Stor tokig begravning där 75% av gästerna hade stormöte utanför kapellet och rökte och pratade.
- Träff med anhöriga angående en gravplats. Sörjande änkling och son. Innan vi ens hunnit titta på gravplatsen grät mannen. Jag hade - rutinerad som jag är - näsdukar på mig och kunde erbjuda sådana. Han grät och grät; han hade vårdat henne under flera års kamp mot cancer. 36 år tillsammans fick dom. Han var ändå så tacksam mitt i sin sorg och jag kände mig så glad över att ha kunnat erbjuda en liten liten tröst. Han kramade om mig och sa tack säkert tio gånger. Tack själv, tänkte jag. Tack för att jag får hjälpa till med något litet mitt i din stora tunga sorg.

- Jag fotade några gravar. Fotade grindar. Funderade på skyltplaceringar.

- Sen var jag tvungen att pusta ut. Jag fick ta ett kryptiskt och irriterande telefonsamtal. Jag pratade med maken. Jag tog mig en "nu har jag minsann slutat för dagen"-cigarett (usch och fy, jag VET). Jag stod och pratade länge och väl med en gammal kollega. Jag tog mig hem. Väl hemma fick jag middag. Sen skulle maken på möte. Jag badade två lortiga unga herrar, som behövde skrubbas både en och två och tre vändor. Sen gick jag ut med hunden. Vi plockade med oss maken hem från mötet. Hunden skällde på diverse ungdom som smög runt radhus-knutarna. Han är så misstänksam, ety han är tax.

Min stegräknare stod på 11 200 steg. Det förstår jag.