yrkeskvinnan

Det var en sjukt stressig och jobbig dag igår. Förrutom "det gamla vanliga"; dvs en begravning, så höll de på att gräva ytterligare en grav men marken...jorden...ja, det som skulle grävas, visade sig vara mer instabil än vad man trott och det blev ras och grejer och det var lite läskigt att gå nära. Dessutom blåste de redan löv, eller rättare sagt, frön från lindarna och jag höll nästan på att blir på-blåst men klarade mig genom skutta undan och galoppera iväg. Det är höst snart. Och det gillar jag ju inte egentligen.

Nåväl. Sen var det begravning och jag hängde i klockstapeln och ringde i klockan så att jag har blåsor i händerna...inte riktigt sant, men i alla fall. Vi kör ju då "old school", ingen förinspelad klocka och knappar att trycka på, utan det är en kedja som man ska dra och nästan hänga i. Och klockan är RÄTT tung.

en dök den dam upp som jag trodde jag skulle ha träffat på förmiddagen. Men hon dök upp på eftermiddagen istället. För att göra en lång jobbig och ... "privat" historia kort, mindre jobbigt och ... anonym; hon dök upp, det blev nåt slags missförstånd...och jag fick årtiondets utskällning. Alltså, jag tog det väl rätt så mycket med ro...men jag vet inte, utskällning var inte särskilt befogad, hon små-klatscahde mig på armen flera gånger för att understryka hur upprörd hon var...näe. Jobbigt. Det hela slutade dock med att efter 20 minuters orerande och arm-klatchande så klappade jag henne på handen, bedyrade att kompensation skulle ordnas och beklagade än en gång. Efteråt, när jag debriefade med lagbasen som just då höll på att stöka i närheten, så sa han att som gammal dörrvakt hade han haft koll hela tiden och varit beredd att "gå emellan". Det kändes ju betryggande.

Sen fortsatte det. Fler bekymrade människor. Samtal, dubbelbokningar...en helt vanlig dag på jobbet, jag vet inte, kanske? Hur som helst, jag var rätt trött när dagen var slut, men mest uppgiven.

Det ÄR delvis hormoniellt, jag vet ju det, men ändå.

Maken blev f ö MYCKET upprörd å mina vägnar. Och nej, det är inte okej att bli klatchad på armen. Men låt gå då. Damen ifråga vräkte ur sig såna mängde bitterhet över både det ena och det andra i sitt liv att det var plågsamt uppenbart att det hade mycket lite med mig och den faktiska situationen att göra. Egentligen.

Så nu sitter jag här, matt, trött, ämlig...lite smyganemisk. Inte har jag gått ut med hunden, och inte har jag hängt tvätten.

Men jag ska.

Jag har istället besudlat min hjärna med typ 20 youtube-klipp med Katrin Zytomierska - MYCKET oklart varför. Ord som stenar och glashus återkommer, särskilt när hon skäller på skvallerpressen. Jaja.

Appropå ingenting - det är faktiskt min bröllopsdag idag. I 14 år har jag levt med mannen jag lever med.

Han är det bästa som finns.

Vi har barnvakt och ska äta middag och gå på Cirskus Cirkör, för det har han ordnat och planerat. Förra året var han ju bortrest den 19 augusti så jag misstänker att det är någon slags kopmensation. Man kanske skulle försöka se lite snygg ut?

Nu ska jag ta mig samman. Klockan är över tolv och pyjamasen hör ju hemma under kudden vid det härlaget.