yrkeskvinnan

Jag återvände till hemlandet för över en vecka sen. Vi var ju som bekant (alla 6) i Litauen på bröllop. Det var väldigt skoj men VARMT. Som den ...eh, erfarna? Nippriga? Mors-iga resenär jag är hade jag (självklart) med mig typ fem solfjädrar. Och det var tur det. En blev massakrerad av en liten 2-åring utan vett och sans, en räddade den tjusiga men matta bruden från att svimma och f ö var jag grymt populär hos mina svärföräldrar så länge jag satt bredvid dom.

Jag har kommit fram till något lite trist. Jag tycker inte om att resa. Sånt ska man inte tycka. Man ska bara tyst och snällt låta bli att resa men inte säga nåt. (Tror jag i alla fall...) Jag menar, ALLA älskar väl att resa? Va? Gör de inte? "ALLA" ska sticka till Thailand, ö-luffa hit och dit, vakta får i Australien, flyga till New York... BLÄ säger jag bara. Resa är jobbigt. Stökigt. Man riskerar att tappa bort saker och folk och så är det dyrt och...

Nej. Fullt så illa är det självklart inte. Det var fantastiskt att små-välla fram som den lilla hord vi är. Att försöka förklara för barnen och oss själva varför husen ser ut som de ska välta i vissa delar av Riga, vad kommunismen egentligen var för någe, att lettiska och litauiska är alldeles egna språk  som ingen annan förstå. Att det är rätt så maffigt och härligt med pilgrimer som kommer vandrande och traskande i stor mängd, i kollonner som man måste köra om på flagganvisningar, att man vinkar och vinkar till de sjungande människorna och försöker filma dom men det går inte så bra och sen blir mamma lite mosig bara för att det är så fint med folk som går långt och sjunger om Gud under tiden. (Det var alltså polska pilgrimmer som var på väg från Warszawa till Villnius. En nätt liten promenad. Med ambulans och fem stycken baja-major "på släpp" som ställdes upp vid varje stopp var det det verkligen en rätt stor apparat, det där pilgrimståget...och välorganiserat.)

Vi besökte ockupationsmuéet i Riga och jag envisades med att lusläsa nästan varenda monter. Det tog över två timmar och maken och herr Minst hann somna i ett hörn. Det var svårt att förklara, det var ibland svårt att förstå själv...och vid lilla montern om baltutlämning sa jag bara: "Ja barn, nu ställer vi oss här och skäms lite grann, sen går vi vidare."

Och vid de sista montrarna hade historien liksom kommit så nära att det blev suddigt. Jag tyckte inte de fick med allt samtidigt som jag tyckte de klämde in alldeles för mycket detaljer. Men äntligen började jag förstå det där märkliga som hände när Sovjetunion föll ihop och de baltiska staterna fick sin frihet. Det hände under min egen livstid, men jag var för ung och upptagen av min egen existentiella ångest, min svenska trygga tillvaro samt vad jag skulle ha på mig på fredag för att kunna förstå.

Två millioner människor stod på led och höll varandra i händer från Tallin i norr ner till Riga och hela vägen till Villnius.

Min far som ibland är en lite sentimental person, hotade (nåja, "erbjöd sig" kanske man ska säga) att hålla tal varje gång det åktes båt över Östersjön efter 1991. Han ville hålla tal till Östersjön som nu äntligen var ett fritt hav. Då, när det begav sig, himlade jag mig mest och tyckte att men snälla nån, och tyst och låt bli. Men de där bilderna från ockupationsmuséet i Riga påminde mig om, gav mig en liten vink om det som jag aldrig helt kan förstå; nämligen vad förtryck är, vad det gör med människor, vad människor får utstå. Och det knyter sig i halsen och jag förstår min pappa. Östersjön är ett fritt hav. De baltiska staterna är fria länder.

I alla fall. Det blev många samtal och jag vet inte hur många gånger Divan sa: "Men det här med kommunism - jag FÖRTÅR INTE" och vi försökte förklara igen och sa väl till sist att "fråga morfar".

Jag måste göra en liten liten avstickare också. I den lilla lilla staden som vi bodde i när vi var på bröllopet som i sin tur ägde rum i den pyttepyttelilla byn 15 km från den lilla lilla staden, där bodde vi på något slags pensionatsaktigt som vanligtvis hyrdes av byggjobbare. Det var rätt ruffigt men funkade. I köket stod ett gammalt argt kylskåp och morrade från morgon till kväll. De snirkliga guldiga bokstävern på den smutgula kylskåpsdörren var inte helt lätt-tydda...tills jag insåg att de var kyrilliska. Aha. Ryska. Jag öppnade dörren för att ta ut lite juice. Då såg jag det. I dörren stod det snirkliga namnet igen samt bokstäverna CCCP. Ett sovjetiskt kylskåp.

"Nej?! Hjälp!" sa Divan när jag visade henne det. Ungefär som om jag hade sagt att det var ett nazistiskt kylskåp kanske? Nejdå, sa jag. Det är bara väldigt gammalt. Och jag tror inte det drivs med uran men man kan ju aldrig så noga veta.

(Jag lovar dyrt och heligt att lägga upp en bild på kylskåpet så snart jag bara kan.) 

Det var roligt med bröllop, det var roligt att resa men alldeles underbart att komma hem.