Yrkeskvinnans fyllestämma
Jo, jag har ju herr Minsts gamla förkylning nånstans i stämbanden, så jag låter så där fantastiskt skrovlig och maffig. Inrökt bluesbar + hårt whiskysupande i många år, typ.
Imorse hade divan 38,6. Stackars liten. Hon fick stanna hemma med stränga order om att koncentrera sig på att vila och kolla hunden. Det har hon klarat av.
På eftermiddagen hade hon 39,1. Efter alvedon. Stackars lilla barnet.
Det är ett slitsamt liv.
Häromdagen gick jag på min kyrkogård och tyckte att livet var smått hanterbart och inte alls så plågsamt. Det är ju vår och solen skiner, liksom. Men, efter flera timmar frös jag om fötterna. Jag hade skämmits över våra bristfälliga dokumentation inför kontaktmannen A alltmedan vi vinglade runt och kollade in gravar och gravplatser där det skulle grävas ner folk inom kort. Jag tog lite bilder på gravar. Jag frös till sist rätt mycket, så jag gick in i huset där trevliga människorna F och A (en annan A) städade. Vi pratade på länge och väl och till sist sa jag hej då. Jag promenerade tillbaka samma väg jag kommit. Jag hann med en buss. Där på bussen kände jag hur vansinnehungrig jag var. Jag hade glömt äta. Klantigt. Jag dråsade till sist ner på ett fik på Drottninggatan och tryckte i mig en stor smörgår och kaffe. Och en chokladboll. Allt medan mina öron blev varmare och varmare. Det kändes som jag hade feber. Jag läste i "Dubbla slag" av hon Malin Persson Giolito...den var bara halvbra. Halvunderhållande. Jag blev halvirriterad över det. Återigen, livet är för kort för att:
- Läsa dåliga eller en halvbra böcker
- Dricka billiga viner
- Älska fel karl - och det gör jag inte
Jag skulle träffa damklubben. Vi är några donnor som har damklubb sen många år. Jag är väldigt yngst. De andra är äldre än jag, men jag har flest barn. Haha. De andra..nä, nu ska jag inte göra en sån där "vi-och-dom"-grej för det är bara fånigt. Det var nämligen krismöte i damklubben. Det var skilsmässa i luften. M hade lämnat sin man. Sånt är dramatiskt. Sen hade hon träffat en ny man och det var stormande och galet. Hon såg dock ut som vanligt. Och var som vanligt. Förrutom att det var ganska mycket upp och ner allting. Sen var det U, som haft det eländigt med sin man rätt länge... där låg skilsmässan mest och pyrde men var ännu inte ett faktum. Kvar var L och jag. M och U var piffiga och snygga och PÅ. L och jag var bleka, lite glåmiga och ganska AV...eller nja. Jag hade ju varma öron och feber, och L vet faktiskt knappt hhur man gör när man INTE är ärtig - hon är liksom ärtig av naturen.
Vi hamnade på asiatisk krog. Vi väsnades. Vi drack vitt vin - där sprack det fastelöftet...men det var ju å andra sidan krismöte. När det ska pratas så mycket om skilsmässor...då måste man dricka vin.
Men jag var inte bladig när jag väl kom hem. Det regnade rätt bra i förorten när jag damp ner på busshållplatsen. Maken kom och hämtade, iförd pyjamas - jag hade lyckats komma hem med ett tåg som var mellan bussar... VIi skutsade också hem barnvakten S, som satt på bänken och frös hon med. Jag såg henne knappt, där i jack-luvan. Men jag menar, där kunde hon ju inte sitta kvar. Hem med henne bara.
Jag är förvånad över att jag är så okänslig inför hela skilsmässo-epidemin som brakat löst. Jag tänker inte smittas.
Imorse hade divan 38,6. Stackars liten. Hon fick stanna hemma med stränga order om att koncentrera sig på att vila och kolla hunden. Det har hon klarat av.
På eftermiddagen hade hon 39,1. Efter alvedon. Stackars lilla barnet.
Det är ett slitsamt liv.
Häromdagen gick jag på min kyrkogård och tyckte att livet var smått hanterbart och inte alls så plågsamt. Det är ju vår och solen skiner, liksom. Men, efter flera timmar frös jag om fötterna. Jag hade skämmits över våra bristfälliga dokumentation inför kontaktmannen A alltmedan vi vinglade runt och kollade in gravar och gravplatser där det skulle grävas ner folk inom kort. Jag tog lite bilder på gravar. Jag frös till sist rätt mycket, så jag gick in i huset där trevliga människorna F och A (en annan A) städade. Vi pratade på länge och väl och till sist sa jag hej då. Jag promenerade tillbaka samma väg jag kommit. Jag hann med en buss. Där på bussen kände jag hur vansinnehungrig jag var. Jag hade glömt äta. Klantigt. Jag dråsade till sist ner på ett fik på Drottninggatan och tryckte i mig en stor smörgår och kaffe. Och en chokladboll. Allt medan mina öron blev varmare och varmare. Det kändes som jag hade feber. Jag läste i "Dubbla slag" av hon Malin Persson Giolito...den var bara halvbra. Halvunderhållande. Jag blev halvirriterad över det. Återigen, livet är för kort för att:
- Läsa dåliga eller en halvbra böcker
- Dricka billiga viner
- Älska fel karl - och det gör jag inte
Jag skulle träffa damklubben. Vi är några donnor som har damklubb sen många år. Jag är väldigt yngst. De andra är äldre än jag, men jag har flest barn. Haha. De andra..nä, nu ska jag inte göra en sån där "vi-och-dom"-grej för det är bara fånigt. Det var nämligen krismöte i damklubben. Det var skilsmässa i luften. M hade lämnat sin man. Sånt är dramatiskt. Sen hade hon träffat en ny man och det var stormande och galet. Hon såg dock ut som vanligt. Och var som vanligt. Förrutom att det var ganska mycket upp och ner allting. Sen var det U, som haft det eländigt med sin man rätt länge... där låg skilsmässan mest och pyrde men var ännu inte ett faktum. Kvar var L och jag. M och U var piffiga och snygga och PÅ. L och jag var bleka, lite glåmiga och ganska AV...eller nja. Jag hade ju varma öron och feber, och L vet faktiskt knappt hhur man gör när man INTE är ärtig - hon är liksom ärtig av naturen.
Vi hamnade på asiatisk krog. Vi väsnades. Vi drack vitt vin - där sprack det fastelöftet...men det var ju å andra sidan krismöte. När det ska pratas så mycket om skilsmässor...då måste man dricka vin.
Men jag var inte bladig när jag väl kom hem. Det regnade rätt bra i förorten när jag damp ner på busshållplatsen. Maken kom och hämtade, iförd pyjamas - jag hade lyckats komma hem med ett tåg som var mellan bussar... VIi skutsade också hem barnvakten S, som satt på bänken och frös hon med. Jag såg henne knappt, där i jack-luvan. Men jag menar, där kunde hon ju inte sitta kvar. Hem med henne bara.
Jag är förvånad över att jag är så okänslig inför hela skilsmässo-epidemin som brakat löst. Jag tänker inte smittas.
Kommentarer
Postat av: Mona
Blä för skilsmässoepidemier för de tenderar att upplösa alltför många äktenskap som har grundförutsättningar för att fungera. Det slår mig att jag bir ärligt skrämd av att något man givit sig hän åt med inställningen om att det är en livsinvestering, kanske bara är en anhalt. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver komma in i en slita-upp-och-sudda-ut-skilsmässa. Huvva.
Trackback
