Yrkeskvinnan har spagetti i benen...och väntar på påsk

Nu står det helt solklart. Jag har åkt på influensa. Av nån ovanligt bister och elakartad variant. Jag har ont överallt och näsan rinner som en åtdragen utomhuskran på ett radhus...eh ja.

Inatt vaknade jag med angst och smärtor och hetta i hela nyllet. Feber. (FEBER! In the mornin'/Feber all through the night... men inte av nån spexig party-love-variant utan aj-aj-aj-jag-är-sjuuuuuk-feber. Trist.)

Dessutom är jag kallblodig av naturen och har vanligtvist en frisk-temp på typ 36,4 så 37,8 är lika med halvdöd för mig. Vid 39 grader är jag medvetslös, typ. Anyhoo, jag masade mig upp och klämde i mig ibuprofen för vilken sabla gång i ordningen. (Det känns som jag hetsäter dessa numer...) Sen somnade jag om.

Alla barn är utjagade. Maken tog dom ilsket i hampan och jagade med dom ut i nån fårhage tillsammans med hunden. Hunden firade nämligen långfredag genom att springa bort. Dvs han galopperade bort på sina små korta taxben i skogen när maken var ute med honom och pojkarna...och sen kom han inte tillbaka. Vi som vara hemma hörde plötsligt skall och sen ringde det på dörren. En snäll granne hade hittat hunden skuttandes vid vägen...och efter många om och men lyckades nämnda granne fånga in hunden och kånka hem honom till oss. Snällt! Jag fick till slut tag på maken som som gick och deppade i skogen med pojkarna - hunden är återfunnen, kom hem! liksom.
SÅ - idag fick hunden inte gå lös i skogen utan det blev - fårhage. Utan får förstås.

Medan familjen var ute på solig-heter och hund-motionerar-stråt har jag bakat muffins. På mina darriga spagettiben har jag stått och meckat ihop goda goda äppelmuffins med nötter i. Jag menar, man står bara ut SÅ länge med att känna sig som ett snorigt påhäng som inte gör nån nytta. (När jag sa det till min trötte, utarbetade man, brast han ut i fromma lamentationer om att jag BAAAR familjens LIIIIDANDE på min AXLAR...nåja. )

Jag har inte varit i kyrkan alls. Det är tråkigt. Jag menar, vad går upp mot att sitta av - näe, det menade jag verkligen inte, inte sitta av, FIRA menade jag, FIRA en tvåtimmars liturgi tillsammans med sina bröder och systrar och höra om Herrens lidandes historia, enligt Johannes. Eller att se präster och biskop komma in i kyrkan och under tystnad lägga sig på raklånga på golvet med ansiktena mot golvet, precis klockan tre, när Jesus gav upp andan.

Nähej, det fick jag inte vara med om i år. Jag som älskar påsk... Jaja. Det blir flera påskar, förhoppningsvis. Jag kommer inte palla nån påskvaka heller - BUHUÄÄÄÄÄ... Jag läste min laudes och en korsväg igår (ja, det blev väl typ en halv, sen började herr Minst ha synpunkter och hunden tramsade) och här satt jag och bölade. Jag frågade herr Minst om han undrade varför jag satt och grinade:

-Näe, sa herr Minst med eftertryck och fortsatte leka med sin robotbiltransformerkrigare.

Något förnärmade  ville jag att han skulle komma och prata korsväg med mig. Vi hann väl till den tolfte stationen eller nåt, då herr Minst tröttnade på allvar och sa:
 
- Ja, och sen pruttade dom.

Så mycket för den fromhetsövningen.

Framåt kvällen skulle barnen se "Jesus-filmen".



"Ingen Långfredag utan Jesus-film", fastslog killen, bestämt.

Själv mådde jag apa och gick upp på rummet. Medan jag satt och sydde ihop fram- och bakstycke på blåa tröjan såg familjen på Jesus-film. En enormt kackig dubbning, tyvärr (Pontius Pilatus är liksom bortom rim och reson, han låter som nåt från Vår teater anno 1982: "GallilÈEn?? Kommer han från GallilÈEn?")
Så jag hörde genom de lyhörda taket/golvet hur Jesus gisslades och hur Petrus förnekade sin Herre... Sen hörde jag Simon från Kyrene ta korset på sig...och sen hur Killen ropar i vånda "SPIKAR!! Titta inte, nu är det SPIKAR!" och herr Minst piper att Pilatus är en "bajs-fegis"...
Sen hör jag min förstfödda Diva gråta. Nä, hon gråter inte, hon bölar. Hon YLAR. Jag hör hur spikarna slås igenom Herrens händer och fötter, hur Jesus skriker, och jag hör Divan gråta tröstlöst...

Vad är det vi gör? Får man utsätta barn för sån här...påverkan? Ja, det får man. Vi är helt öppna och ärliga med vår påverkan. De vet att de kommer få välja och bestämma själva en vacker dag. Om de tror på det här eller inte.

Men jag har bestämt mig. Det gör inget att de ser den här filmen, det är en anpassad barnversion. (Som vi sa, om några år KANSKE de får se Zefirellis Jesus från Nazareth och när de fyller typ...35 får de KANSKE se The Passion of the Christ...som jag fortfarande inte har sett. Och inte vet om jag pallar att se heller.) Det är lättare att förstå om man ser. Även om det är en film, inspelad på 70-talet, och det ser ut som Jesus har en ganska dålig peruk.

Det är ok att det gråts på Långfredagen. Det är ok att vi pratar om att Jesus led. Att vi tror att han led för oss. Killen gråter också lite, för det är synd om Jesus. Det är ok att känna. Det är ok att gråta.

Vi pratade om det. Att Jesus dör för oss alla. För att vi ska bli räddade. Men sen är det ju påsk. Riktig påsk. För i skydd av nattens mörker sker mysteriet. Att Jesus uppstår från de döda. Och imorgon jublar vi. På riktigt.

He's alive.
I'm forgiven.
Heavens gates are open wide.




...och gissa vem som sitter och grinar? Igen.


Kommentarer
Postat av: Bitte Assarmo

Vackert skrivet!

2009-05-15 @ 10:17:21
URL: http://katolsktro.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0