Yrkeskvinnan latar sig

Ja, det är nog det jag gör. Jag sitter på jobbet och gör inte många knop. Men det må vara hänt. Jag passar ju gubevars telefonen trots allt...

Helgen kom och gick i en rasande fart. Vi var i Mariefred. Vi hade kräftis med våra grannar - de har landställe utanför Mariefred och det var ju helt fantastiskt trevligt. Kräftorna var goda och de två pajer som maken och jag slängt ihop med gemensamma krafter var helt sagolika. Det var en västerbottenost-paj med bacon och lök i botten och en med kantareller och parmesan. Båda var kriminellt smaskiga...särskilt västerbottenostpajen. Våra grannar hade i sin tur bjudit in sina landet-grannar som dök upp med ett lite barn (sisådär en 1,5 år, jättesöt och mammig). De hade med sig en fantastisk chokladkaka med pekannötter. Även den var en religiös upplevelse - den var bakad i en vanlig kakform och såg ut som att den borde bli ca 10-12 bitar om man skar anständiga sådana...receptet var dock till 20 personer. Minst...och nu förstår jag varför)... men när jag ätit min lilla smala bit var det plötsligt inte roligt längre. Jag kände mig som en boaorm som ätit en...elfant-hjord. Minst. Jag brakade i säng, utan att så mycket som säga godnatt...det var nästan lite oartigt. Det trevliga med alltihop var att varken jag eller nån annan drack för mycket eller blev oregerlig. (Nu brukar jag inte göra det men i alla fall, kräftis är kräftis.) Grann-pappan och undertecknad gav upp först, jag allra först med en kvarts marginal. Vi hade skämtat om det där, att vi numera är så gamla att vi inte orkar partaja nästan alls längre...eh nej.
Jaja, det gjorde inte så mycket. Kräftorna var goda och jag hamnade bara lite grann i "zonen", dvs min egen "kräft-zon" då jag bara skalar och skalar och inte är kontaktbar, haha.
Söndagen var lite ofrom - ingen mässa, men vi packade ihop, hjälpte till att städa lite grann och sen tutade vi inte till Mariefred och GJORDE Mariefred...eller, ja nästan i alla fall. Gripsholm var inte att tänka på, dels tar det tid, dels var barnen inte helt...motiverade. Vi promenerade istället. Vi åt lunch med efterföljande fika på mysigt fik där man fick pasta och köttbullar till barnen för en mycket modest penning. Vi stora (föräldrar + 12-åring) åt smörgås med lax eller kyckling. Sen skulle herr minst nödvändigvist ha en hel egen chokladboll, men nånstans måste man ju sätta stopp för utsvävningarna. Han fick alltså en halv chokladboll, dvs han delade med ett syskon, två andra syskon delade på en stor bulle och maken och jag delade på en chokladbiskvi. Så! Lite nyttigare, lite billigare. Men han var inte nöjd med detta trots att han fick smaka både biskvi och bulle. Jaja...Han var svårligen myggbiten trots att vi försökt hålla honom helkropsstäckt hela tiden. Det rådda mygginvasion och herr minst är väldigt myggkänslig. I somras blev han biten i örat och det svällde upp till - jag skoja inte - tredubbel storlek. Han såg inte klok ut, örat guppade när han rörde sig och det var blå-rött. Grann-pappan som också är läkare tittade på örat och konstaterade att det nog skulle ge sig, men ge honom clarityn. Så nu har han ätit clarityn i flera dagar, men jäklar vad han är svullen både här och där. Han får liksom inte normala myggbett, han får golbolls-stora svullnader...mycket otäckt. Dessa svullnader KAN ha bidragit till hans dåliga humör gällande chokladbollen.

Det satt en dam och en herre och studerade oss lite diskret på fiket. När de sen skulle gå sa damen, som var lite halv-snörpig men inte mer än uthärdligt: "Vilka fina barn ni har...fyra stycken..." Jag log och sa tack. Sen tittade hon på dem igen, liksom en efter en och konstarade, liksom lite för sig själv, "Ja, olika färger, ljusa och mörka och blonda...jaaa..." Sen gick de. Vi fnissade, maken och jag. Och övervägde åter att förse barnen med skyltar på ryggen med texten, "JA DE ÄR VÅRA GEMENSAMMA ALLIHOP"... med undertexten "våra mammor är blonda och blåögda". Det har ju hänt på en och 17 gånger att folk hajar till när de inser att att herr minst som ju fortfarande är nästan linblond och blåögd har brunögd mörk mamma och svarthårig, grönögd pappa...hähähä. Och törs de, så börjar de nervöst haspla om brevbärare och rörmokare vilket är väldigt kul. Jag vet ju vad JAG har sysslat med och jag är ju patologiskt monogam. Om maken skulle ha nåt linblont barn på byggden så kan i alla fall inte jag ha framfött det, om ni förstår. Komiskt. 

Nog om det. Nu ska jag försöka göra lite nytta i hela 7 minuter innan det är dags för förmiddagskaffe. Om jag ids.

   


Kommentarer
Postat av: Rosengeranium (Parkettodlaren)

Hehehe! Min äldsta morbror är brunögd medan mina morföräldrar är blåögda - tro mig om jag säger att detta skapade vissa problem i släkten... Trots Mendlers teorier kan blåögda få brunögda barn, även om det är ovanligt. Jag gjorde noggranna efterforskningar när jag väntade barn eftersom både maken och jag är blåögda och våra naturvetenskapliga vänner var övertygade om att ovanstående inte är möjligt (de är ju veterinärer, gubevars). Sonen föddes med svartblå ögon som bleknade med tiden, och numer kan man se att ett öga har en brun kil från kanten och in mot iris. Ärftlighet är intressant.

2008-09-15 @ 12:16:57
URL: http://parkettodlaren.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0